I den lilla byn Ekby, där vi bor (i den lilla staden där professor Balthazar bor...!) I alla fall, i Ekby har man en väldigt trevlig tradition. Varje år samlas man hos Siv Strömvall och rider genom byn ner till kyrkan, iförda sina allra finaste lussekläder. Jag kunde tyvärr inte delta själv, men Johan och Emma pyntade sig och begav sig bort till Per-Eriksgården. När tåget passerade bygdegården ringde Johan upp och förvarnade mig, så att jag kunde stå beredd med kameran. Å vad fint det va! Hästar, hundar, ungar, tanter och farbröder i en salig blandning. Ulf och Anna-Karin bjöd på glögg och pepparkakor, och några av luciatågets äldre förmågor stämde till och med upp i sång och pep fram lite luciastämning.
Hero fick representera han den där med den röda mulen. Jag tror att han tyckte att det var lite under hans värdighet, men han höll ändå god min.
Johan hade både glitter i håret och reflexer på vantarna. Men det var vissa som hade ansträngt sig mer än så...
Som ni redan har kunnat konstatera är jag en ganska usel fotograf, och det blir inte bättre när jag ska filma. Ni får hålla tillgodo med Ekby Ryttares Lucia 2011 - The Movie. Om man har lite tålamod och orkar lyssna på mitt meningslösa pladder i början, så kommer faktiskt tåget till slut.
För säkerhets skull avslutar jag med ännu en bild av Prappiljooren. Hon växer så det knakar, och förhoppningsvis tappar hon de där vassa valptänderna snart. Men jag lovar - jag ska inte skicka julkort på Prappiljooren iförd tomteluva till nån - hedersord!
Så här års gäller det ju att hitta inspiration, så att man håller ut hela långa vintern. Jag satt och bläddrade bland mina bilder och hittade den här - Annelie Eriksson och Dahle när de kom tia på EM i Florac i år. Det är verkligen ett snyggt ekipage! Tänk att få sin häst i den där formen, tänker jag. Men...
Jag är ju så förtjust i min Pjompis, men han ser ju inte ut som en "riktig" distanshäst. Å så har han ju lite körigt med figuren, han lägger gärna på sig några centimeter extra runt midjan, om man inte ser upp. Nu har han stått i en månad, dels på grund av skadan han fick innan Dacke och dels på grund av att jag har lidit av twar, ME, svininfluensa och mykoplasma. Och vips! Genast börjar han se ut som en vetebulle. Men det är då det där med inspiration kommer in i bilden. Jag fattar att Pjompen aldrig kommer att se ut som Dahle, men man måste ju satsa på att optimera utefter hans egna förutsättningar. Och har man ett mål, blir det lättare att gneta sig igenom de mörka månaderna och förhoppningsvis komma ut på andra sidan med en lite slankare och snärtigare häst. Och är man riktigt ambitiös, tillämpar man samma principer på sig själv. Frågan är bara om man är riktigt ambitiös...
Bilden av Annelie och Dahle är tagen av Leonard Liesens, och även han har bidragit till inspirationen inför vintern. Jag och Emma åkte till Flen och kom fram så där lite fashionabelt sent (jämrans slingriga vägar till att gå långsamt!) och fick höra ett intressant föredrag av en mycket sympatisk herre. Jättekul initiativ av Ella Lindblom och Sara Lewerentz! Det är tur att det finns folk som orkar engagera sig och fixa roligheter för slöfockar som jag.
Så målet inför våren är: Snärtigare häst och snärtigare ryttare. Tally ho!
Leran i Tidandalen är inte att leka med. Den kan sluka både folk och fä i sitt slemmiga grepp. Förra vintern, till exempel, så höll Emmas mamma Inga på att gå ner sig i åkern när hon skulle rädda en av mina vattenhinkar som hade blåst i väg. Det hela slutade med att både stövlar och strumpor blev kvar på åkern, medan Inga med nöd och näppe lyckades rädda sig upp på fast mark. Så ni förstår att det inte är nån vanlig lera vi snackar om.
Efter det myckna regnandet under september hade det bildats som en insjö i den ena delen av hagen, så vi bestämde oss för att försöka dränera eländet. Rickard från Lerdala (det är nästan så man tror att jag hittar på) kom hit med maskiner och stadiga handräckare och gick loss i geggan.
Först skrapades det översta jordlagret bort. Det såg till en början mycket positivt ut, för det blev uppenbart att vi inte var de första som kommit på tanken att fylla ut hagen med stadigare material än gyttja. Men där den gamla fyllningen tog slut, tog leran vid... Rickard körde fast med sin fina maskin. Som tur var kunde Johan ta våran traktor och forsla bort leran, annars vet man inte hur det hade gått. Vi la även ner täckdikningsrör som vi ledde ut i diket utanför hagen.
Det funkade ganska bra, även om leran är så tjock att vattnet liksom inte sipprar ner genom den utan blir liggande kvar på ytan.
Det blev lite durt i slutänden, men det var det värt! Hästarna står gärna på den grusade delen, och dessutom har de valt att uträtta sina behov just där. Superenkelt att mocka!
Enda problemet är att man i efterhand inser att man skulle gjort en större plätt, men så brukar det ju vara.
Valpen växer så det knakar. Hon bits lite mindre vildsint nu, men bajsar inne med desto större frenesi. Otroligt vad en så liten kropp kan producera, både vad gäller volym och, hur ska man säga... Doft? Det är tur att hon är så gullig.
Öronen har väldigt svårt att bestämma sig för vilken stil de ska välja. Först var det flaxöron som hängde lite på trekvarten. Sen ställde de sig upp. Men nu har de vikt sig igen, åtminstone det ena.
Distans i öknen med Cécile Miletto-Mosti på Easy Fontnoire. Lite platt, kanske, men det ser härligt ut att bara ligga och mata. Och så har hästen så gulliga öron!
Jag är sjuk, så jag har legat och surfat runt på youtube halva dan. Och då hittade jag några gamla favoriter. Vet inte hur det är med andra, men jag kan bli alldeles rörd av vissa hästar. Det kan egentligen vara vilken typ av häst som helst - jag kan till exempel inte se klipp av hopphästen Milton utan att börja böla. Och när Anky van Grunsven vann OS första gången på Salinero - buhu!
Jag kan inte så mycket om galopp, men klippet som följer blir jag så där rörd av att se. Det är när Sea The Stars vann Prix de L'Arc de Triomphe 2009. Vilken vacker häst! Vilket upplopp! Vilken glad jockey!
Håll utkik efter jockeyen med gul tröja och gul och lila hjälm.
Mick Kinnane, som länge varit en av Englands mest framgångsrika jockeyer, slutade efter det här. Jag förstår honom. Man ska sluta när man är på topp. Sea The Stars slutade också och är numera avelshingst. Vill man skicka ett sto till honom får man punga ut med 85 000 euro. Känn på den!
Jag måste erkänna att jag är lite fascinerad av polo. Och egentligen - what's not to like? Vackra hästar, vackra spelare, full fart och mycket champagne. Sen kan man säkert komma på en massa argument för att det är synd om hästarna, men det verkar man kunna om all slags hästsport, om man bara anstränger sig lite.
Nedan följer en liten film av världens i dag bästa polospelare, Adolfo Cambiaso. Det är tur för honom att han både är tjusig och skicklig, för allvarligt - Adolfo?!? Argentina verkar vara det enda landet i hela världen där man fortfarande döper barn till Adolf. Det är ju ett namn som har fått ett ganska skamfilat rykte, minst sagt. Det har liksom mist sin lyster.
Alltnog, det är alltid roligt att se en virtuos i aktion. Here comes Adolfo!
Pjompen har alltid varit den snälla killen i hagen. Gått emellan när det har blivit bråk, alltid sett till att alla får vara med. En toppenkille, helt enkelt. Men mot Emmas lilla Totte är han en riktig mobbare! Visst, han ska väl skydda sin flock och se till att inget händer, men han behöver ju inte jaga den lille stackaren från ena hörnet i hagen till det andra. Så Pjompen har blivit utvisad. Han får gå ensam i hagen bredvid de andra och begrunda sina synder ett tag.
Jag vet att man inte ska förmänskliga hästar och så, men jag har alltid varit lite stolt över min gulliga häst. Så jag är faktiskt besviken över att han inte var bättre än de andra, när allt kom omkring.
För några dagar sen började Pjompen hosta litegrann. Han hostar aldrig, så jag blev fundersam.
Jag har ridit med pulsmätaren på sistone, och när vi var ute i söndags låg han hela tiden tio slag över det han brukar ha i puls. Och så har han hackat lite. Lika bra att ringa Super-Kina! Hon lyssnade och klämde och hittade ingenting, men eftersom han hade haft förhöjd puls tog hon ett blodprov. Passade även på att ta ett prov för mineralanalys och se om jag behöver fylla på med några särskilda preparat. Det blir spännande! Har velat göra det länge, men andra veterinärer har bara låtit frågande när jag har bett dem om ett sånt blodprov.
Blir numera väckt vid sextiden varje morgon av Den Lilla Pruppiluren, som vill ut och kissa. Och varje morgon tycker jag att det är så kallt, så jag går ut och fodrar hästarna på samma gång. Hösten är verkligen här på allvar. Så för att pigga upp lite i mörkret kommer här några sommabilder tagna av min bästa Anne. Hon är en riktig överdängare på att ta kort! Till skillnad från vissa andra...
Nu har den lilla funnit sig tillrätta och sover som en stock långa stunder. Första dagen var hon liksom för uppe i varv för att kunna slappna av. Det är bra att hon sover, för då hinner jag jobba lite!
Det är en mycket bestämd liten dam. Hon har varit väldigt fundersam över vad Miller egentligen är för en typ och om han egentligen inte borde hutas åt ordentligt. Och i dag skällde hon ut Emmas stackars hund Calle så att han blev alldeles förskräckt. Hm... Blir till att lära känna så många hundar som möjligt innan hon är för stor, så att hon inte blir en riktig ragata. Men hon är väldigt go, och nu kan man till och med kela med henne utan att hon biter en i näsan. Men man får vara försiktig :)
Vi har fått tillökning. En liten tös på åtta veckor som är en blandning mellan labrador och Australian cattle dog. En terrorist! Fast väldigt gullig. Men vi lär få våra fiskar varma när hon växer till sig. Hon skäller redan ut Boffen, som är mer än tio gånger så stor. Det stora problemet är namnet! Vad ska hon heta? Hopplöst. Mini? Pepsi? Märta? Doris? Om hon hade varit en handhund, hade hon fått heta Badger - tecknad som en grävling, och precis lika envis.
Boffen är så snäll och försiktig med det lilla pyret, och på kvällarna drar han till och med i gång och leker och rasar runt. Farbror Boff...
Pappahunden till det lilla djuret heter i alla fall Dingo och är mycket tjusig. Jag har ingen bild på honom, men jag hittade en som såg precis likadan ut, nämligen så här:
Tjusig, eller hur? Fast det verkar vara väldigt tuffa hundar. Vi får väl se hur länge vi är herrar i vårt eget hus...
Aha! Jag har numera bildbevis. Monsignor Knoll och monsignor Tott ligger och grisar i gästsängen om nätterna. Katten går väl an, men Boffen är en annan femma. Han tillhör ju det labradoriska släktet, vilket innebär att han har:
1. Simhud mellan fötterna
2. Obegripliga mängder behåring, som i sin helhet förnyas och faller av varje dygn
3. En mycket stark dragning till vatten- och lerpölar
4. En laissez-faireattityd när det gäller personlig hygien
Allt detta sammantaget har en mycket menlig effekt på persedlar och möblemang. För att freda finsoffan har vi tidigare armerat densamma med uppochnedvända stolar, gitarrer och kantiga föremål. Det fungerar i viss mån, men det slutar ändå med att vi hamnar på kemtvätten. Numera stänger vi helt enkelt dörren till alla rum med mjuka möbler i, vilket har fått till följd att vi bebor ungefär 1/8 av husets totala yta. Den aktuella sängen har av nån anledning varit fredad - ända till nu. Dags att plocka fram hårdhandskarna!
onsdag 5 oktober 2011
En vagn kommer lastad! Mevarå? Hö till Malin :)
I dag har vi levererat 250 höbalar till en tjej med fyra westernhästar. Jag var lite nervös för att balarna skulle flyga av i blåsten och propsade på surrning. Jag vet inte om det var den som gjorde susen, men alla balarna kom i alla fall med upp till Berg.
Här på hemmaplan har jag varit lite för generös med högivorna (det är ju så kallt på nätterna) så Pjompen har snabbt som ögat antagit ballongform. Suck! Även den lille Miller, som var som ett sugör när vi flyttade hit, har börjat få en liten kula. Hmm... Han får ju torrfoder av oss, som han äter med god aptit. Dessutom ser man honom jaga ganska ofta, så han petar nog i sig en liten råtta till och från. Lägg sen till det att vi har avmaskat honom ordentligt, så blir det en liten kalasare. Katten Miller gillar i alla fall fleece. Här har han slagit sig ner på min jacka och hänger sig åt en av sina favoritsysslor _ tvagning.
Det har nu gått en månad sen vi plastade de första balarna från Stures finfält. Efter idogt snokande lyckades Johan luska ut att ensileringen tar ungefär fyra veckor. Så i morse hämtade vi ut en bal ur lagret och skar upp plasten med darrande händer. Snacka om grisen i säcken! Man har ju ingen aning om vad som finns därinne. Det kanske bidde en vante? Men icke! Gräset har förvandlats till ljuvt silage. Det luktar jättegott och är alldeles grönt och fint. Och hästarna älskar det! De har fått små tottar inblandat i höet för att vänja sig, och de börjar alltid med silaget. Högsta betyg, alltså. Det är ju trots allt de som ska äta det. Nu väntar vi bara på analyssvaret för att se hur mycket energi och protein det innehåller.
Annars flyter det på. Strax är redan bra, tack vare vår duktiga veterinär Kina Wahns rådiga insats efter sparken. Såret är nästan läkt och han är helt ohalt, så vi tog en liten skrittur i dag. Det var en riktigt härlig höstkväll, stilla och fortfarande ganska varm. Underbart att få komma ut och rida igen efter uppehållet. Nu hoppas vi bara att alla håller sig på mattan fram till årets sista tävling, så att vi äntligen får rida den där 8-milaren!
söndag 25 september 2011
En bild säger mer än tusen ord. Två veckors karens. Ingen Medeltidsritt. Men värst av allt är att Strax står i sjukhage. Han ser ganska glad ut, men man får fortfarande inte ta på hans ben. Och som sagt - han är inte den känsliga typen. Fem dagars antibiotika (Johan får spruta, jag är så fjollig och blir svimfärdig och har mig) och en veckas Metacam. Sen återstår problemet med hur vi ska organisera hagarna. Ett har vi nämligen lärt oss: om det finns en ettrig häst i hagen, blir Pjompen sparkad. Helst av allt vill man ju utbrista i långa haranger med könsord, men jag nöjer mig med att säga så här - järnspikar!
Vi skulle ha åkt till Växjö i dag. Vi skulle egentligen vara nånstans i närheten av Falköping, men det är vi inte. För i morse när jag plockade in Pjompen för att göra honom fin inför starten på Dackeritten i morgon, såg frambenet ut så här. Ett djupt jack och en ordentlig kula. Pjompen är inte den känsliga typen och brukar inte oja sig för lite Klorhexidin, men han var så öm att man knappt inte fick komma när honom. Och så var han halt... Stackars vännen! Så nu börjar det se ut som om även den här säsongen ska bli skit. Uppsalaritten blev inte av på grund av strul, Billingeritten slutade snöpligt efter två mil, och så det här. Suck! Har vi sett det förut? Svaret på den frågan är tyvärr ja. Vår snälla veterinär kommer i eftermiddag, och vi får hoppas att det inte är så farligt. Så vi kanske kan komma till start på Medeltidsritten om två veckor. Om nån är fena på voodoo eller andra vidskepligheter får de gärna sätta i gång och lobba för att inget dumt ska hända innan dess. Alla bidrag mottages med största tacksamhet!
Allt är dock inte tråkigt. Vi har fått iordning en liten ligghall, så att hästarna kan gå in när det blåser riktigt snålt. Sanden levererades av Gruskungen, så den måste ju vara nåt alldeles extra:)
Dessutom lät vår snälle granne oss ta råghalm på hans fält, så Johan gav sig ut i sörjan och pressade två balvagnar med halm.
Den lokala veterinären, Kina Wahn, har araber med lite samma stam som Pjompisen (de kommer nämligen från samma stall) och hon har en liten åring som jag har varit och tittat på. Då visade sig att Pjompisens uppfödare, Anna, har köpt ett helsyskon till det lilla stoet som jag tittade på. Han är nu tre år, så vi bestämde oss för att åka upp och titta på honom. Jag, Emma och Kina åkte upp till Toresäter på Billingen och tittade på Annas fina hästar. Och hon har annat än hästar!
Alpackor! Hur gulliga som helst. Lamor är tydligen riktiga ondingar - Kina kunde till exempel berätta att man är tvungen att använda stora sköldar med titthål i när man ska behandla dem. Men alpackor är snella. Och låter ungefär som en sån där kossa-leksak som man vänder på för att få den att låta.
Det här är El Elasticas helbror El Gretto. Han var en mycket trevlig prick. Men sen hade Anna även en liten halvbror till Hans Pjomphet, som jag tror hette Shabaan. Det är ju konstigt, det där. Om man har en häst som man tycker om, så vill man alltid köpa på sig deras syskon. Jag blev så förtjust, men det var tydligt att Anna själv var mycket förtjust i den lille, så den säljer hon inte. Suck...
Lite lika är de allt, och han suger in hakan på samma sätt som storebror.
Jag är en mycket dålig fotograf. Bilden här ovan är ett bra exempel på hur dålig fotograf jag faktiskt är. Meningen var att jag skulle fånga ekipaget i språnget, men så blev det ju inte riktigt. Men det var väldigt roligt att äntligen få se min guddotter Sophie tävla på sina fina häst Etosja. Etosja är en riktig panghäst och Sophie är superduktig, så de skuttade enkelt över hinder på 1.20. Hilfe! Jag får svindel bara jag står bredvid.
Vi kom i alla fall fram till tävlingsplatsen två minuter innan Sophie startade, och mamma Annes sista sms till mig löd: Spring! Så det gjorde jag, och hann precis fram.
Jag avslutar med en bild som illustrerar smörgåsen makt. Den aktuella smörgåsen befinner sig strax utanför bild, men jag tror att många ändå kan gissa dess ungefärliga position. Alla gillar smörgås!
Nu har vi sålt slut både höet och hösilaget. Jippiii! Och i dag hittade jag våra oerhört exklusiva T-shirtar nerklämda i brevlådan. Som man säger - de både värmer och klär. Så här har vi Ekby Foders egen omslagspojke, iförd höstens hetaste plagg. Ekby Foder - gräsligt roligt!
Ekby Foder har nu gjort sitt första småbalshösilage. Hösilage kommer ju annars i storbalar som egentligen är tänkta till kor (om plansilon blir full, kan man plasta det sista gräset). Storbalar är bra om man har:
1) En traktor, så att man kan flytta balarna.
2) Tillräckligt många hästar, så att hösilaget går åt snabbt nog.
Jag har i och för sig stått i stall där man struntade i att det blev en massa annat i hösilaget än just hösilage (jäst, mögel etc), men de som är lite knussliga och bara har ett par tre hästar kan ju tänkas vilja ha hösilage i mindre förpackningar - vi själva till exempel. Sagt och gjort - vi köpte en plastare för småbal.
Och förra helgen blev det ett fönster i det eviga regnandet, så vi slog ungefär halva det lilla fältet - fältet med det finaste timotejgräset.
Man vill ju gärna veta hur mycket gräset har torkat, så att man får fram halten torrsubstans, eller ts. För det behövs:
En ugn
En hushållsvåg
Några kärl
Vid sista mätningen var vi uppe i 57 % ts, men det rörde sig nog snarare om mellan 45 och 50 %.
Johans snälla pappa Harald körde traktorn och pressen, Johan var runner och fixare, och jag och Emma körde plastaren. Som vanligt när man gör nåt nytt blev det struligt i början. Plastaren visade sig vara väldigt temperamentsfull och påminde mer om nån slags förhistorisk metallspindel än nåt annat och for runt och välte och hade sig. Men när Johan och Emma hade luskat ut vad som var fel, gick den som en klocka och vi plastade 3 ton på ungefär fem timmar.
Emma i full schvung vid plastaren
Så här såg det ut när vi var klara...
Och här har vi den färdiga produkten!
Nu ska de små liven ligga och gotta sig i tre veckor till en månad, och sen kan man öppna och se vad som har hänt därinne. Spänningen är ju olidlig!
I dag kör vi nästa omgång - ett prov ligger i ugnen och Johan vänder gräset för tredje gången. Bara det inte börjar regna!
Följer Frida Ekströms Florac-blogg med avundsjuk frenesi. Vilket äventyr! Vilken utmaning! Hur himla jättekul som helst! Hoppas att hon och hennes fina Zinner, som ju skadade sig allvarligt men kom tillbaka, ska betvinga helvetesbanan där nere i Florac. Håller även tummarna för Annelie Eriksson och fina Dahle, som ju faktiskt blev godkända på för-EM förra året. Henne kan man dock tyvärr inte följa på nån blogg :)
Bilden är från förra årets ritt. 19-åriga Sarah Chakils häst Shararat skuttar över mållinjen efter att ha tillryggalagt banan på 17,59 km/h. Av nån anledning som jag inte känner till är hon inte ens med i år.
Jag är Svampbob Fyrkant! Det råder inget tvivel, bevisen är otvetydiga. Se själva.
Det här är Svampbob...
Lägg märke till den stirrande blicken, den fånigt halvöppna munnen.
Det här är jag...
Lägg märke till... Ja, ni fattar. Straxen blev i alla fall fin på den duktige fotografen Mattias Malmgrens bilder under tävlingen, och det är det viktigaste.
Det blev på många sätt en bra tävling, men tyvärr något kortare än beräknat. Strax var lugn och fin på tävlingsplatsen, hade 48 i puls i förbesiktningen, vilket är det lägsta hittills, och skötte sig i starten. Han var väldigt nöjd när han fick gå med tätklungan den första halvmilen. Sen lyckades jag, helt enligt planen, finta bort honom bland kullarna bort mot Åbodvägen, och vi tog i stället följe med Maria och Mister Man, som höll samma tempo som vi. Men inne i skogen efter andra groomstoppet, precis efter 2-milsmarkeringen, hörde jag plötsligt att det lät konstigt om höger fram. En snabb och koll, och javisst - skon satt ordentligt på sniskan med bara två söm kvar. Ahhh!!! Jävla skit, om man säger så. Den snälle hovslagaren ryckte ut akut och mötte upp på vägen mot Övertorp. Precis när han stod och slog på skon åkte 200 motorcyklar, framförallt HD, förbi. Jag överdriver inte ens, det var 200 stycken. Pjompen såg lite förvånad ut och tyckte nog att man egentligen borde protestera, men skärpte sig snabbt och skon kom på plats. Ett litet hopp tändes - jag skulle kanske kunna fortsätta! Men efter några steg i trav var det bara att inse att han inte var helt hundra. Inte halt, men han rörde sig ojämnt. Och hellre än att riskera att förvärra en liten skada, valde jag att utgå på egen begäran. Johan kom med transporten, vi packade in hästen och åkte tillbaka till tävlingsplatsen och besiktigade. På den mjuka sanden syntes ingenting, men det kändes ändå rätt att ha brutit. Vi tar nya tag nästa gång.
Precis före start. Maria och Mister Man i bakgrunden.
Starten går. Strax viker inte från Heros sida.
Samtidigt som vi vimsade runt barfota i skogen, hade Emma och Hero gått upp i topp framme i täten. Johan hade varit med när alla kom in efter första slingan och kunde berätta att Emma hade gått ut först på den andra. Hur spännande som helst! Så vi åkte hem med Strax (skönt att bo nära!) och skyndade tillbaka för att se hur det skulle gå. Vi kom fram precis när Emma skulle ge sig ut på sista slingan.
På väg ut på sista slingan, tre minuter före nästa ekipage.
Efter Emma var det Stefan Hammars tur att ge sig ut på Biten. Och efter Stefan kom Annelie Schulz... Till saken hör att jag och Johan slaviskt följde hennes äventyr på VM i Malaysia för tre år sen, när hon var där på sin fina Nowator. Och nu visade hon att hon är en elitryttare. Hon la in högsta växeln från start, och sen ökade hon. Vi åkte ut till groomplatsen på sista slingan, och då hade Annelie gått förbi både Stefan och Emma och försvann i sporrsträck bort mot horisonten. Vi kastade oss i bilen och skyndade tillbaka till tävlingsplatsen för att se målgången. Annelie och Tizca vann, och några minuter senare red Emma och Stefan värdigt i mål.
De som står bredvid har ju en tendens att tävla lite mer än de som faktiskt tävlar...
Men! Det bästa av allt! Hero vann priset för Best Condition. Fantastiskt roligt. Fast jag är inte särskilt förvånad. De två sista tävlingarna har Hero visat vad han går för, det har bara varit skitsaker som har satt käppar i hjulet. Hurra för Emma och Hero! Vilka hjältar.
Just klarat slutbesiktningen, assisterad av supergroomen Foffe.
Dagens sötaste var i alla fall Werner und Werner, alias Eddie och Freddie,
Anne Hammars bedåriska corgies. Kungligt ska det va!
Misse Mus har flyttat in. Vi har märkt att han gärna kommer lite närmare oss människor när han har gjort sig illa, och i natt har han uppenbarligen fått lite stryk. Dessutom började det spöregna, och då slank han in. Nu har han legat utslagen och sovit i flera timmar, den lille pruppiluren.
Men det lär bli till att slänga ut honom om en stund, för då kommer kattmördaren Ina hit.
I övrigt har vi varit hos Hansa och skott Tickan för första gången i dag. Hennes skruttiga fötter fick sig en ordentlig make-over, och nu är hon som nuer! Det blev väldigt fint, och hon skötte sig exemplariskt. Hon slamrar lite i transporten, men inget som inte går att leva med. Pjompen fick följa med som sällskap, och det var nog bra. På hemvägen stod hon nämligen som ett ljus.
Så lyckades det till slut - Johan har hittat en häst! Alla hästar vi har fallit för tidigare har fått underkänt på veterinärbesiktningen, och Johan hade nästan tappat sugen. Men den här lilla damen kom liksom till oss av sig själv. Okänd härstamning, okänd ras (kanske travare och arab) kanske född 2000... Hon ska i alla fall DNA-typas, vilket ska bli jättespännande. Jag tippar på travar och typ welshponny :) För hon har såna roliga hovskägg.
Det blev lite bråk i hagen i början, men nu verkar det ha lugnat ner sig.
Jag fick äran att grooma för Emma på lag-SM, som gick av stapeln i Björkvik lördagen den 2 juli. Vi åkte ner redan på fredagen, eftersom besiktning och ryttarmiddag gick av stapeln då. Väl på plats träffade vi övriga lagmedlemmar - Bente Juhlin, Anne Bruckner, Johanna Wilstrand och respektive groomar. När ekipagen installerade sig i gäststallet, åkte vi groomar runt och rekade groomstoppen. Sen begav sig nästan hela ligan till Tolfta gård, där vi skulle sova. Det visade sig vara paradiset på jorden - små gulliga stugor som låg alldeles vid strandkanten.
Vi tillbringade kvällen före tävlingen på en brygga, med ett glas vin och lite kex som de förutseende groomarna hade tagit med sig. Helt magiskt! Sen var det uppgång klockan fem, och iväg till tävlingsplatsen.
Emma och Hero la upp tempot ordentligt med en gång, och pulsade in på rekordtid i varenda grind. Emma red med Anne Bruckner, och fick därför ta det lite lugnt i början på varje slinga för att vänta in henne. Allt gick som smort, vilket innebar att jag fick köra som en biltjuv mellan groomstoppen för att inte komma för sent. På sista slinga drog jag till och med ifrån Erik Bruckner!
Både Emma, Anne och Bente red så att det stod härliga till och Billingen ledde med 15 minuter inför sista slingan. Tyvärr så höll Hero på att vurpa på sista slingan och klappade till sig på vänster fram. Han blödde lite när de kom i mål, och när han hade hunnit känna efter lite så tyckte han att det var bäst att linka lite. Detta resulterade naturligtvis i en uteslutning, men herrjävlar vad duktiga de var! Det är bara att tjacka benskydd och på't igen! Laget kom ändå trea, vilket är en jättebedrift av alla inblandade, och det var en fantastiskt rolig helg. Man ska naturligtvis åka på de tävlingar som ligger så långt bort som möjligt, så att man måste sova natt :) Det var jättekul att träffa alla de andra i laget och deras groomar, och en lagtävling är ju en lagtävling. Det blir lite extra krydda! Här är det prisutdelning.
Dagen efter var Hero ohalt, pigg och glad. Strax och Paxzina, som blev väldigt upprörda när Hero blev instoppad i den röda åklådan på fredagen, blev alldeles till sig av glädje när lådan kom tillbaka på lördag eftermiddag. De förstod genast att Hero stod därinne, och kom galopperande i full fart och gnäggade som galningar. Och så säger de att hästar är korkade...
