Hektisk helg (förra, alltså)

Vi letar efter en häst till -  en häst som Johan kan rida på och som gärna är lite äldre och refarnare och kan hålla reda på de andra jönsarna i hagen. Det har visat sig inte vara så lätt att hitta nån passar in på den här beskrivningen. Visst, vill man ha en gammal travare för femtusen, så finns det hur många som helst. Men en erfaren häst i rätt storlek och med rätt stuk har varit svårt att hitta. Vi har hittat en - nere i Västervik...
Efter mycket funderande beslöt vi oss i alla fall för att åka ner och ta en titt, se det som en trevlig utflykt. Och det blev det! Min gulliga moster Kerstin bor i Överum, som ligger på vägen till Loftahammar där hästen står. Så vi bjöd prompt in oss på lunch hos henne. Det visade sig dock att hon visste var gården vi skulle till låg och att en gammal kollega till henne bodde där. Det visade sig vara Ulrika, hästägarens, svärmor! Världen är liten... Så moster Kerstin hakade på och agerade vägvisare ut till Väländebo gård, som visade sig vara så vacker att man bara stod och hickade stillsamt den första minuten. Moster Kerstin levererades för pratstund i huvudbyggnaden, och vi tog oss en tur på  den vackre Sir Edward.

Edward är angloarab, arabpappa och fullblodsmamma, och 16 år gammal. Han har inte gått på ett tag, men under den runda magen anar man konturerna av en mycket vacker häst. Han har gjort lite av varje - hoppning, dressyr, distans och terrängritt - och är en väldigt trevlig prick.
Tyvärr så var han lite öm i sossingarna. Han hade fått nya skor dagen innan, efter att ha gått oskodd i ett halvår, men förhoppningsvis kan han veterinärbesiktigas under veckan. Vi får se, det brukar ju ofta vara nåt vajsing på hästar. Men vi håller tummarna!
På söndagen åkte jag med till A9-ritten i Kristinehamn för att hinka åt Emma. Upp i svinottan och i väg, men som tur är så tar det inte så lång tid att köra dit. Vi var framme i god tid och kunde fixa med allt som behövde fixas. Plötsligt får vi höra att Mia Lindgrens häst Obelix har slitit sig. Jag hade redan kopplat loss min bil från släpet, så jag erbjöd mig att köra ut Mia i skogen och leta. Vi åkte runt en stund och letade efter hovspår i gruset, men hittade ingenting. Jag skulle ju hjälpa Emma, så jag fick avbryta, men sökandet fortsatte. Till slut kontaktade polisen arrangörerna. De hade fått ett samtal från några pensionärer i ett intilliggande sommarstugeområde om att en häst åt upp deras tulpaner, och att hästen nu stod tjudrad i ett träd och kunde avhämtas mot beskrivning. Så Mia fick rida fem mil i stället för åtta!
Emma kom i alla fall till start i åttamilaren.

Farten i täten var ganska hög och Hero låg på och ville gå med de andra, så Emma blev lite orolig för sin noviskvalning (d.v.s. att inte rida snabbare än 16km/tim.) Tempot gick dock ner lite grann, men i gengäld blev det varmt och tryckande. In mot mål blev Emma omriden, och då växte tävlingshornen ut och det blev en hejdundrande spurtstrid. Hundra meter före mål bröt Hero igenom kravallstaketen som skiljde målsträckan från viloområdet och brakade in bland hinkar och åskådare. Det var bara att rida tillbaka och ta om den sista biten i värdigt kort galopp. Tyvärr blev kombinationen av trötthet, spurt och kalabalik för mycket för Hero, så vi lyckades inte få ner hans puls i tid. En uteslutning är ju alltid lite trist, särskilt så där  på slutet, men ekipaget gjorde ett jättebra lopp, Hero pulsade in snabbare än nånsin och åt och drack och kissade så det stod härliga till. Hej Hero!

Jag brukar försöka mocka i hagen varje dag. Man gjorde det på Fågelsången, där vi stod uppe i Stockholm, och det var väldigt trevligt att slippa geggiga vårhagar där lera och bajs hade bildat en ohelig soppa. Längs med staketet växer en lång syrenhäck, och nu doftar den ljuvligt! Det finns inget härligare än att gå och skrota i stallet och pyssla med lite av varje.
Nu ska jag ut och mörda brännässlor!

Traktor

Så kom då traktorn till slut. Den blev några dagar försenad, och Johan gick som på nålar. Men så förra fredagen kunde vi åka och hämta den. Skopan och balgripen har inte kommit än, men vi fick låna en skopa så länge och Johan har fräst runt och övat sig på att skyffla saker genom att flytta gödselstacken fram och tillbaka femtielva gånger. Och då ser det ut, och låter, så här...

Om man håller ut ända till slutet, ser man att hästarna inte riktigt har vant sig vid monstret ännu. Men det kommer nog. Bra miljöträning för fjompiga Pjompisar!

Kanaltripp

I går åkte jag och Emma till Töreboda med hästarna. Halvvägs, det vill säga vid kyrkan i Hjälsta, sammanstrålade vi med Sofia, en fellow distansryttare från Tidan, och hennes fina häst Bandy Boy. Fautras-karavanen styrde kosan bortåta Sötåsen till, där Emma hade sina hästar förr. Vi fick en härlig tur bland sandvägar och grustag, och sista biten gick utmed Göta kanal. Det är så fint så man blir alldeles vimmelkantig. Självklart glömde jag kameran i bilen och kunde inte ta några bilder, men jag hittade en bild av kanalen på nätet som jag norpade.
När jag var liten fanns det en populär låt som handlade om Göta kanal. Den gick så här:
"Göta kanal mitt ideal, där simmar sällan någon haj eller val." Fast för mig lät det så här:
"Göta kanal, mitt i Deal"... Jag fattade aldrig var det där Deal låg, men jag var ändå väldigt förtjust i låten.
Pjompen visade kanske inte upp sin bästa sida för Sofia och Bandy, utan for runt som en tätting hela turen. Han verkade tro att det var tävling på gång igen, och det kanske inte var så konstigt: vi åkte i transportlådan, träffade främmande hästar och gav oss ut på långa grusvägar i skogen. Precis som förra helgen i Hökensås, med andra ord. Han verkar i alla fall tycka att det är kul att springa som en idiot hur långt som helst, och det är ju bra när man ska bli distanshäst.
På kvällen var vi på middag hos Johans syster Anna och hennes man Dan. Det var god mat och fullt av trevliga människor och vin och kladdkaka - en perfekt kväll, med andra ord!

Flytt!

Äntligen gick flyttlasset. Vilket bax! Johan var sjuk som en örn men kämpade på som en riktig hjälte, med benägen hjälp av Rickard och Erkki från flyttfirman.

Bära, bära, bära, bära... Och så en del ihopskruvande av möbler. Fast det mesta står kvar i travar lite här och där i huset, det är bara det viktigaste som är uppackat.
Flytten gick alltså på tisdagen den 3/5 och på onsdagen blev jag magsjuk och kräktes hej vilt. Perfekt! Såg framför mig hur helgens tävling flög sin kos, och flyttberget växte ytterligare några meter. Men si! På torsdagen var jag redan kryare, om än lite darrig.
Nu när alla grejer är borta ser man hur huset ser ut igengkligen, och det är riktigt mysigt. Det är mycket som ska fixas till, men det kommer nog att bli toppen.
Huset har sin alldeles egen stallkatt, som fick stanna kvar när den förra familjen flyttade. Han heter Miller och är en oerhört sympatisk liten rackare. Han kommer galopperande emot en som en hund när man kommer hem och stryker sig gärna mot ens ben. Han vet dock inte hur man blir lyft, då blir han alldeles konfys, men han gosar gärna från marken, så att säga.

Dessutom har han redan visar att han är en "mouser" av rang. Redan första dan hade han fångat en råtta som han stolt visade upp för att sedan raskt sluka den med svans och allt. Så ska en riktig stallkatt vara!
Hästarna har funnit sig väl tillrätta i sitt nya hem. Strax vaktar lite så att Hero inte kommer för nära Paxzina, men stämningen är väldigt godmodig. När en av dem hämtas ur hagen ropar de andra och vill att han snart ska komma tillbaka.
Och sen var det ju tävling, mitt upp i allt flyttstöket. Ingen optimal planering kanske, men vad gör man? På lördagen styrde vi kosan mot Tidaholm och Hökensås (på vägen passerade vi Velinga och stämde naturligtvis upp i klassikern "En rock i Velinga" av Eddie Meduza). Sista biten upp mot tävlingsplatsen bestod av en lång och brant backe. Några stackare med två hästar i släpet hade fastnat halvvägs upp, men Toyotan bara tuggade på och vi kom upp hur lätt som helst. My Toyota is fantastic! Vädret var också fantastiskt, rena sommarvädret, och det skulle visa sig bli lite problematiskt för vissa. Jag hade på förhand bestämt att jag skulle rida på lite hårdare den här gången och låta Pjompen gå med täten i stället för att bråka med honom om farten (han har ju lite svårt att hålla sig om nån ligger framför). Sagt och gjort, vi höll god fart en bra stund och galopperade fram längs skogsvägarna. Hökensås är en ganska kuperad och tuff bana, så jag ville inte blåsa på för snabbt heller. Vi höll i alla fall god fart de första 31 kilometrarna, och saktade av den sista biten in mot första veterinärgrinden. Sista biten gick rakt upp i nästan en kilometer, vilket var tufft i värmen. Väl inne i grind började vi kyla, men pulsen ville inte riktigt gå ner. Dessutom skulle Pjompen bråka och ville äta, och det är inte alls bra för pulsen. Efter en stund var han ändå nere i 60 slag/minuten, så jag sa till om pulsning. Då hade han plötsligt 68 slag/minuten! Va?! Så det var bara att gå ut igen. Vi fortsatte att kyla, men pulsen gick upp och ner. Till slut var han nere på 57 och jag sa till om ompulsning. 60 slag, precis på gränsen! Puh... Välbehövliga 30 minuters paus med mat och dryck till både ryttare och häst, och sen var det bara att ge sig av igen. Pjompen tyckte att det var lite konstigt att ge sig av alldeles ensam och ville inte gärna trava, så jag lät honom skritta den första biten (nerför de långa backarna). Efter ett tag kom flera andra ekipage ikapp oss, och då blev det fart i Pjompen igen. Fåntratt :) Den sista slingan var 18 kilometer lång och gick något långsammare än första slingan, men vi kunde trava i mål med krafter kvar och Pjompen hälsade glatt alla hästkompisarna i målområdet.

Här är vi direkt efter målgång. Lägg märke till den något bredbenta gången...
Strax uppfödare Anna och hennes familj var där, och det var jättekul att hon fick se honom igen. Hon var riktigt chockad över hur kraftig han har blivit. Strax halvbror Agil, som Anna tränade i galopp förut, var också med och tävlade. Han kom på sjunde plats, och vi kom på nionde plats av 20 startande. Förra gången vi tävlade fem mil kom vi sist av 20 ekipage, så det tar sig som gubben sa när det brann i skägget!