2013 känns så här i efterhand lite som en transportsträcka mot nåt annat. Det var ett ganska konstigt år med många sorgliga händelser. Lite avslaget, på nåt vis. Missförstå mig rätt, det var inte bara dåligt. Bara aldrig så där...kanonbra. Ur ridsynpunkt var senvintern och våren inte mycket att hänga i julgranen. Svinkallt och ingen snö överhuvudtaget, så det blev inte mycket till träning. Tävlingsåret började med CL 40 på Finnerödjaritten i sakta mak i sällskap med min käre man Johan, som fick låna Hero Pero av Emma. Hon red själv PP på Lina tillsammans med Ulrika på Wilda Musen. Härnäst var det dags för A9 och 80 km. Fantastiskt välarrangerad och trevlig tävling som skulle visa sig mycket lärorik.
Lag-SM avgjordes i samma klass, men jag red bara individuellt. Pjompen verkade inte särskilt intresserad av själva tävlingen, men desto mer intresserad av alla spännande hästar som han kunde mingla med. Före start gick han mest och tvinnade mustascherna och försökte tränga sig fram till folk han inte kände. När väl starten gick fick han spelet och skulle absolut försöka gå om Kislon Amasai. Jag försökte förklara att det inte var nån idé, men han ville inte lyssna på det örat. Som tur var lossnade ena tygelns saxhake, så jag var tvungen att stanna och hoppa av. Men även om de andra försvann långt i fjärran, tog det ovanligt lång tid att få ner tempot. Vi pulsade in snabbt och fick en liten anmärkning på tarmljud, men han åt bra i pausen och allt verkade bra. Men efter ungefär halva andra slingan märkte jag att allt inte var som det ska, och när jag stannade för att han skulle få beta lite och han inte ville äta förstod jag att nåt verkligen var på tok. Pjompen inte äta! Då är det illa. Så jag hoppade av för att leda honom till nästa groomstopp. Det visade sig vara lättare sagt än gjort, för min ena höft hade slutat fungera. Jag lyckades i alla fall stappla mig fram till mina groomar, som genast började truga Pjompen med diverse godsaker. En klövervall bredvid vägen visade sig göra susen, och till slut kom ätandet i gång. När jag sent omsider skrittade i väg tog det fem minuter och sen hörde jag hur det kurrade till i magen (på Pjompen, alltså) och så kom det äntligen en liten klutt. Sen gick allt mycket bättre, och vi tog oss runt på hyggliga 13 km/tim.
Det blev ändå en del funderingar efter den där tävlingen. Är han egentligen nån distanshäst, Pjompen? Blir han deppig när de små araberna försvinner i fjärran - han som inte ens kan låta ungjästarna gå först när vi är ute här hemma? Jag bestämde mig för att köra "make or break" och rida en snabbare femmil, så att han kunde få gå på lite mer utan att behöva krokna. I början av juli var det dags för Laxå-ritten, och dagen till ära var Anne och Lojsan med som groomar.
Det här kallar jag kärlek!
Jag hade väl räknat med att lägga upp ett tempo på så där 16 km, men flickorna i täten hade andra planer. Full kareta! Mina stackars groomar hann nästan inte fram till första stoppet, utan kom rusande med flaskor och hinkar fladdrande i vinden. Varmt var det också, och det var med ett nödrop vi fick ner pulsen efter första slingan. Tror vi hade 20 sekunder till godo när vi gick in i vetgate, men det gick! Ut på andra slingan gick det lite trögt i början, men jag förstår nu i efterhand att Pjompen väntade in hästen som kom efter oss. Han gillar inte att gå själv, vilket ju inte är så bra för en distanshäst. När vi fick sällskap gick det bättre, även om jag börjar tro att han psykar de andra hästarna lite. Han går upp och drar, sen föser han fram den andra hästen för att i nästa sekund dra ifrån den.
Så också denna gång. När Pjompen insåg att vi närmade oss "hemma", la han i en högre växel och drog i väg på egen hand. Men några hundra meter före mållinjen blev vi omridna av en annan tävlande. Det kändes så himla snopet, så jag bestämde mig för att faktiskt satsa på en spurt. Pjompen trodde att jag var fullständigt från vettet när jag manade på honom. "Vad är det med kärringen nu - hon som alltid sitter och tjyvhåller!" Men han var inte sen att svara och gjorde en perfekt 90-graders sväng i galopp in på upploppet och gick förbi. Sen skulle han naturligtvis köra sin sedvanliga "jag är livrädd för mållinjen-tvärnit", trots att vi hade hälsat på de snälla målfunktionärerna innan vi gav oss ut, och han trängde sin motståndare på ett ganska oschysst sätt. Tror nog vi hade vunnit spurten ändå. Jag visste att det skulle bli struligt med pulsen, men jag var beredd att inte bli godkänd bara Pjompen fick känna att han vann. Vi klarade inpulsningstiden med ett nödrop, men vi klarade den. En härlig dag!
Årets sista tävling för vår del blev Billingeritten. Och det visade sig att den där spurten hade satt sina spår. För Pjompen, som brukar vara väldigt snäll mot andra hästar och inte bry sig om nån kommer brakande rakt in i rumpan på honom, for runt och sparkade och röjde innan start. Lite väl laddad, må man säga.
Taktiken var att inte gå med i täten utan ligga i klungan bakom och taktiken fungerade perfekt, ända tills andraklungan kom i kapp täten. Så efter ett tag kände jag mig som en orangutang med armar som nästan släpade i marken, och trots mina försök att begränsa farten så gnetade sig hästuslingen förbi alla tills han äntligen låg först! Och det kostade naturligtvis pulsminuter :)
16 minuter tog det att pulsa in, så de allra flesta hann ge sig av innan vi skulle ut igen. Ute på andra slinga blev jag ikappriden av Eva Mårgård, vilket var väldigt trevligt, och vi tog sällskap resten av tävlingen.
Vi kunde hålla ett jättebra tempo, och trots en liten felridning tog vi oss runt på 14,6 km/tim, vilket är vårt bästa resultat hittills. Åtta i klassen och trea i DM:et. Otroligt!
