En bild säger mer än tusen ord. Två veckors karens. Ingen Medeltidsritt. Men värst av allt är att Strax står i sjukhage. Han ser ganska glad ut, men man får fortfarande inte ta på hans ben. Och som sagt - han är inte den känsliga typen. Fem dagars antibiotika (Johan får spruta, jag är så fjollig och blir svimfärdig och har mig) och en veckas Metacam. Sen återstår problemet med hur vi ska organisera hagarna. Ett har vi nämligen lärt oss: om det finns en ettrig häst i hagen, blir Pjompen sparkad. Helst av allt vill man ju utbrista i långa haranger med könsord, men jag nöjer mig med att säga så här - järnspikar!

Kan det va en skitsäsong, tro?

Vi skulle ha åkt till Växjö i dag. Vi skulle egentligen vara nånstans i närheten av Falköping, men det är vi inte. För i morse när jag plockade in Pjompen för att göra honom fin inför starten på Dackeritten i morgon, såg frambenet ut så här. Ett djupt jack och en ordentlig kula. Pjompen är inte den känsliga typen och brukar inte oja sig för lite Klorhexidin, men han var så öm att man knappt inte fick komma när honom. Och så var han halt... Stackars vännen! Så nu börjar det se ut som om även den här säsongen ska bli skit. Uppsalaritten blev inte av på grund av strul, Billingeritten slutade snöpligt efter två mil, och så det här. Suck! Har vi sett det förut? Svaret på den frågan är tyvärr ja. Vår snälla veterinär kommer i eftermiddag, och vi får hoppas att det inte är så farligt. Så vi kanske kan komma till start på Medeltidsritten om två veckor. Om nån är fena på voodoo eller andra vidskepligheter får de gärna sätta i gång och lobba för att inget dumt ska hända innan dess. Alla bidrag mottages med största tacksamhet!
Allt är dock inte tråkigt. Vi har fått iordning en liten ligghall, så att hästarna kan gå in när det blåser riktigt snålt. Sanden levererades av Gruskungen, så den måste ju vara nåt alldeles extra:)

Dessutom lät vår snälle granne oss ta råghalm på hans fält, så Johan gav sig ut i sörjan och pressade två balvagnar med halm.

Den lokala veterinären, Kina Wahn, har araber med lite samma stam som Pjompisen (de kommer nämligen från samma stall) och hon har en liten åring som jag har varit och tittat på. Då visade sig att Pjompisens uppfödare, Anna, har köpt ett helsyskon till det lilla stoet som jag tittade på. Han är nu tre år, så vi bestämde oss för att åka upp och titta på honom. Jag, Emma och Kina åkte upp till Toresäter på Billingen och tittade på Annas fina hästar. Och hon har annat än hästar!

Alpackor! Hur gulliga som helst. Lamor är tydligen riktiga ondingar - Kina kunde till exempel berätta att man är tvungen att använda stora sköldar med titthål i när man ska behandla dem. Men alpackor är snella. Och låter ungefär som en sån där kossa-leksak som man vänder på för att få den att låta.

Det här är El Elasticas helbror El Gretto. Han var en mycket trevlig prick. Men sen hade Anna även en liten halvbror till Hans Pjomphet, som jag tror hette Shabaan. Det är ju konstigt, det där. Om man har en häst som man tycker om, så vill man alltid köpa på sig deras syskon. Jag blev så förtjust, men det var tydligt att Anna själv var mycket förtjust i den lille, så den säljer hon inte. Suck...

Lite lika är de allt, och han suger in hakan på samma sätt som storebror.







Jag är en mycket dålig fotograf. Bilden här ovan är ett bra exempel på hur dålig fotograf jag faktiskt är. Meningen var att jag skulle fånga ekipaget i språnget, men så blev det ju inte riktigt. Men det var väldigt roligt att äntligen få se min guddotter Sophie tävla på sina fina häst Etosja. Etosja är en riktig panghäst och Sophie är superduktig, så de skuttade enkelt över hinder på 1.20. Hilfe! Jag får svindel bara jag står bredvid.
Vi kom i alla fall fram till tävlingsplatsen två minuter innan Sophie startade, och mamma Annes sista sms till mig löd: Spring! Så det gjorde jag, och hann precis fram.

Jag avslutar med en bild som illustrerar smörgåsen makt. Den aktuella smörgåsen befinner sig strax utanför bild, men jag tror att många ändå kan gissa dess ungefärliga position. Alla gillar smörgås!

Gräsligt roligt!

Nu har vi sålt slut både höet och hösilaget. Jippiii! Och i dag hittade jag våra oerhört exklusiva T-shirtar nerklämda i brevlådan. Som man säger - de både värmer och klär. Så här har vi Ekby Foders egen omslagspojke, iförd höstens hetaste plagg. Ekby Foder - gräsligt roligt!

Ekby Foder!

Ekby Foder har nu gjort sitt första småbalshösilage. Hösilage kommer ju annars i storbalar som egentligen är tänkta till kor (om plansilon blir full, kan man plasta det sista gräset). Storbalar är bra om man har:
1) En traktor, så att man kan flytta balarna.
2) Tillräckligt många hästar, så att hösilaget går åt snabbt nog.

Jag har i och för sig stått i stall där man struntade i att det blev en massa annat i hösilaget än just hösilage (jäst, mögel etc), men de som är lite knussliga och bara har ett par tre hästar kan ju tänkas vilja ha hösilage i mindre förpackningar - vi själva till exempel. Sagt och gjort - vi köpte en plastare för småbal.
Och förra helgen blev det ett fönster i det eviga regnandet, så vi slog ungefär halva det lilla fältet - fältet med det finaste timotejgräset.
Man vill ju gärna veta hur mycket gräset har torkat, så att man får fram halten torrsubstans, eller ts. För det behövs:
En ugn
En hushållsvåg
Några kärl

Vid sista mätningen var vi uppe i 57 % ts, men det  rörde sig nog snarare om mellan 45 och 50 %.
Johans snälla pappa Harald körde traktorn och pressen, Johan var runner och fixare, och jag och Emma körde plastaren. Som vanligt när man gör nåt nytt blev det struligt i början. Plastaren visade sig vara väldigt temperamentsfull och påminde mer om nån slags förhistorisk metallspindel än nåt annat och for runt och välte och hade sig. Men när Johan och Emma hade luskat ut vad som var fel, gick den som en klocka och vi plastade 3 ton på ungefär fem timmar.

Emma i full schvung vid plastaren

Så här såg det ut när vi var klara...

Och här har vi den färdiga produkten!

Nu ska de små liven ligga och gotta sig i tre veckor till en månad, och sen kan man öppna och se vad som har hänt därinne. Spänningen är ju olidlig!

I dag kör vi nästa omgång - ett prov ligger i ugnen och Johan vänder gräset för tredje gången. Bara det inte börjar regna!

Franska drömmar...

Följer Frida Ekströms Florac-blogg med avundsjuk frenesi. Vilket äventyr! Vilken utmaning! Hur himla jättekul som helst! Hoppas att hon och hennes fina Zinner, som ju skadade sig allvarligt men kom tillbaka, ska betvinga helvetesbanan där nere i Florac. Håller även tummarna för Annelie Eriksson och fina Dahle, som ju faktiskt blev godkända på för-EM förra året. Henne kan man dock tyvärr inte följa på nån blogg :)

Bilden är från förra årets ritt. 19-åriga Sarah Chakils häst Shararat skuttar över mållinjen efter att ha tillryggalagt banan på 17,59 km/h. Av nån anledning som jag inte känner till är hon inte ens med i år.

Här är en länk till listan över vilka som ÄR med:

http://www.160florac.com/media/Liste%20engagements%20prov.pdf