På tur!

Man har aldrig tråkigt när man är ute och rider med Pjompen. Varje sekund är fylld av upplevelser. Det gäller att hålla koll på alla stenar, grenar och eventuella färgskiftningar i underlaget, så att man inte råkar ut för några otrevliga överraskningar. Stenarna kan ju till exempel få för sig att kasta sig över en, och då gäller det att vara beredd. Och precis som man aldrig gick på A-brunnar när man var liten, undviker Pjompen nogsamt alla fläckar på marken vars färg avviker från det övriga underlaget. Man vet ju aldrig. Nu när vi har flyttat ut på bonnlandet har det uppstått ett litet problem för Pjompen. Brunnar till täckdikning är vådliga saker, och deras stora antal ställer till det. För just som man har gjort ett lappkast för att undvika att slukas av ett av dessa monster, så dyker det upp ett nytt! Det blir mycket tröttsamt i längden, och tempot blir något ryckigt, men det är smällar man får ta. En Pjomp ger aldrig upp!
Här följer en liten film av när vi skrittar fram i sakta mak, och som ni kommer att märka så går det inte ett ögonblick utan någon form av aktivitet. Att bara gå rakt fram, utan att distraheras av omgivningen? Aldrig!

Jag kommer ofta att tänka på en passage ur "Tre män i en båt" när jag är ute på min lille kuse. Det är liksom så det är för honom. Varsågoda:

Av alla upplevelser i anslutning till bogsering, är nog det mest spännande den att dras av flickor. Det är något som ingen borde gå miste om. Det behövs alltid tre flickor för att bogsera; två håller i repet och den tredje springer runt omkring och fnittrar. De börjar i allmänhet genom att trassla in sig i linan. De får den runt benen och måste sätta sig ner på stigen och reda ut varandra och så snor de den omkring sina halsar och är nära att strypas. De reder dock ut den till sist och börjar springa, dragande båten efter sig i tämligen farlig fart. Efter etthundra yards är de naturligtvis andfådda och stannar plötsligt, sätter sig ner i gräset och skrattar, medan ens båt driver ut i mitten av strömfåran innan man ens vet vad som har hänt eller fått tag på en åra. Så ställer de sig upp, förvånade.
”Å, se!” säger de; ”han har givit sig av ända ut till mitten.”
De drar på tämligen stadigt en bit efter detta, och så kommer någon av dem på, att hon måste nåla upp sin klänning och de stannar till igen och båten går på grund.
Man reser sig och får den av grundet, och så ropar man till dem att de inte skall stanna.
”Ja, vad vill du?” ropar de tillbaka.
”Stanna inte”, vrålar man.
”Stanna — varför då?”
”Stanna inte — fortsätt, fortsätt!”
”Gå tillbaka, Emily och fråga vad det är de vill”, säger en av dem; och Emely går tillbaka och frågar vad det är man vill.
”Vad vill du?” säger hon; ”är det något som är fel?”
”Nej”, svarar man, ”allt är som det skall vara — stanna inte.”
”Varför inte?”
”Jo, för om ni stannar till, så kan vi inte styra. Ni måste se till att hålla igång båten.”
”Hålla vadå?”
”Hålla den igång — den måste röra sig.”
”Å, jasså! Det skall jag säga till dem. Sköter vi oss inte bra?”
”Jovisst, alldeles utmärkt, verkligen, men stanna inte.”
”Det var ju inte ett dugg svårt. Jag trodde att det skulle vara jättesvårt.”
”Nej-nej, det är mycket enkelt. Man måste bara se till att hålla stadig fart, det är hela saken.”
”Jag förstår. Kan du ge mig min röda schal, den ligger under sittdynan.”
Man finner schalen och räcker över den, och vid det laget har en annan av dem kommit dit och vill ha sin hon också och så tar de med sig Marys, för säkerhets skull, men Mary vill inte ha den, så de kommer tillbaka med den och ber om en fickkam istället. Det tar omkring tjugo minuter innan de kommer igång igen och vid nästa flodkrök får de syn på en ko och man måste stiga ur båten för att schasa iväg kon ur deras väg.
Man har aldrig ett tråkigt ögonblick i en båt, om det är flickor som drar den.

Renoveringa!

I huset i Mensättra väntade vi tills vi skulle flytta med att göra iordning. Vi tänkte försöka undvika att göra om samma misstag den här gången. Alltså har vi dragit igång med renoveringa omgående. Jag har pillat ner tapeter och målat, och Johan har rivit ut femhundra garderober och 200 kvadratmeter linoliematta. Tyvärr visar det sig att det här huset inte har kvar de gamla golven under linoliet (stavas det så?) så vi blir tvungna att lägga in nya golv. Men i ett av rummen - ett av två som ska slås ihop till en matsal - dök det upp fantastiska, breda golvplankor. Hurra! Men... När mattan försvann i rummet intill, var det inte lika roligt.

Ja, ni ser själva. På ena sidan - monsterbrädor. På den andra - misär. Men! Vi har hittat gamla golvbrädor ute i verkstaden, och dessutom kan vi norpa några från det skruttiga lilla magasinet som står och lutar i trädgården. Vi pusslar helt enkelt ihop nånting som liknar ett golv, och så får det vara bra med det!
I dag har jag för första gången hissat den svenska flaggan, till konungens och fosterlandets ära. Johan skötte knåparna (med den äran) och jag sjöng en improviserad fanfar när flaggan gick i topp.

När jag sen var ute i hagen och mördade skräppor, jordens gissel, kunde jag inte hålla mig utan tog en bild till.

Äkta svensk sommar!
Tyvärr så blev det ingen Edward. Det visade sig att han hade väldigt ont i sina framkotor. Inte särskilt oväntat med en gammal avställd häst, men trist ändå, han var väldigt fin. Vi får hoppas att veterinärerna kan laga honom.
Johan har pryat hos vår granne Anders, en av byns två storbönder, och kört slåtter. Tjofräs! Han såg väldigt nöjd ut när han fick brumma fram i en ordentlig traktor. Den är dubbelt så stor som vår. Livet har ju sina överraskningar, vissa bra och andra lite mindre bra. Just att köra slåtter tror jag inte var nåt som Johan kunde drömma om att han nånsin skulle göra, men han är väldigt glad över att det har blivit så. Man lär så länge men lever!