Alla presidentens män

Nyligen gick ju H.H The President of United Arab Emirates Endurance Cup av stapeln. Eller bara Presidents Cup, kanske, för enkelhetens skull. I år var Annelie Eriksson inbjuden, och hon hade tänkt att delta med en italiensk häst. Några av hästarna från Italien klarade dock inte resan så bra, så hon fick låna en häst av Al Reef Stables. Och på denna lånehäst kom hon på 21:a plats, av 127 startande. Boom shakalack! Respect! Har försökt hitta bilder och filmer från tävlingen, men det enda jag hittar är en "reklamfilm" för sheikh Mohammed.

Jag översatte nyligen ett program om hur man klär sig i Dubai, och kan därför förtälja att herrarna som följer tävlingen från sina Lexus, Humvees och Mercedes är klädda i så kallad kandoura (den långa vita skjortan). På huvudet har de en ghutra, huvudduk, och en iqal, eller huvudring. Om ni tittar noga ser ni att vissa av dem har kandoura i gröna och beiga toner, och det har man på vintern. Annars är det vitt som gäller. Se där en av bieffekterna av att syssla med översättning - huvudet svämmar över av onödigt vetande :)
Jag har inte lyckats hitta nummer 19, det vill säga Annelie, på filmen. Den som syns mest är nummer 3, sheikh Hamdan, som tyvärr blev utesluten. Nummer 141 är en argentinsk ryttarinna. Jag gillar hennes eleganta vänsterhand! Tyvärr blev även hon utesluten. Det som slår mig är hur jobbigt det måste vara med all sand som yr omkring. Inga lätta förhållanden, precis.
Här kommer ridningen sakta men säkert i gång. Har ridit ännu en lektion för Stinelo, och nu gick det riktigt bra. Det var som om Pjompisen behövde en gång på sig för att komma ihåg att man kan springa runt i en sån där ring och vara lydig. Det blev en jätterolig lektion, med försök till sluta-piruett och vända igenom volten i sluta och förvänd sluta. Man märker att det mjukar upp! Och i går körde vi första cantrings-passet. Våra snälla grannar låter oss rida på deras stubbåker så länge det är lite hårt i marken. Väldigt snällt, som sagt, för de har sått in vall på det fältet. Vi körde i alla fall två gånger tio minuter. Det gick lite för fort, 22 km/t. Jag hade föredragit 18-19 km/t, men det kommer väl. Svettig blev han i alla fall! Egentligen borde han klippas, men det är väl för sent nu, eller hur? Får hoppas att han fäller allt på en gång så fort det blir lite varmare.

Det kom ett brev...

...fast det gör det ju aldrig nuförtiden. Men jag fick en kommentar på ett gammalt blogginlägg. Pjompens mormors nya ägarinna, Amanda, skrev en hälsning. Haysford Heiress, eller Brownie som hon kallas till vardags, är en pigg 22-åring. Och på Amandas beskrivning låter det som om hennes blod flyter tjockt i Pjompens ådror:
Brownie gillar att springa fort.
Brownie vill gå först, utom om det dyker upp nåt som kan verka läskigt - då skickar hon fram nån annan.
Hon har stenkoll på stenar och pinnar, och använder dem som ursäkt för att slänga sig.
Hon vill gärna bestämma själv.
Så mina misstankar blev egentligen bara bekräftade - Pjompens inre ponnyskaft lever och har hälsan!

I går blev det en härlig tur på tre och en halv timme. Red på en traktorväg längs sjön Östen, och när jag red fel kom jag nästan hela vägen ner till stranden. Där låg ett gulligt litet ödehus, eller ja... Nån kanske har det som sommarstuga. Fint var det, i alla fall.