Rosa muppar!

Så blev det då dags för SM, och på morgonen den 10 maj styrde fyra förväntansfulla flickor/tant mot Glimåkra och Göingeritten. Debut för Emma och Hero på 16 mil och ett ovanligt stort groom-team. Den här gången följde nämligen våran hovslagare Martin och delar av hans familj med. Resan gick bra och vi var framme i god tid för att komma i ordning i vilområdet och förbesiktiga.

Besiktningen gick utan problem, och det märktes att Hero vad supertaggad. Vi fick upp tältet, packade upp alla grejer och fyllde på allt vatten.

Klockan sju var det dags för bangenomgång och buffé, och det märktes att dagen började ta ut sin rätt. Det var tunga ögonlock och knorrande magar! Efter maten åkte vi en extra sväng för att kolla till Hero, och sen vände vi kosan mot Glimåkra folkhögskola, där vi skulle bo. För att slippa spilla tid på tankning under själva tävlingen beslöt jag mig för att stanna till vid bensinstationen och fylla full tank. Sagt och gjort. Efter lite vimsande lyckades vi hitta huset där vi skulle bo, och Emma tog allas dörrnycklar, gick in och la dem på hallbordet, gick ut igen och PANG! Dörren slog igen och var låst. Hade det varit ett vanligt hotell hade man ju bara sprungit ner till receptionen och hämtat en extranyckel, men nu var vi i Glimåkra klockan tio en fredagskväll, och personalen på folkhögskolan hade gått för länge sen... Emma, Frida och Veronica åkte bort till folkhögskolan, medan jag och Ulrika smög runt och ryckte i alla dörrar och fönster. Jag försökte till och med köra det gamla kreditkortstricket och pilla upp låset, men det gick inte. Men så tänkte vi till lite. I vanliga fall bor skolans elever i huset vi hade hyrt, och man brukar ju lägga ut en extranyckel. Så vi gick ett varv till, och rätt vad det var uppgav Ulrika ett glädjetjut. En extranyckel! Kvällen var räddad och alla kunde fixa inför morgondagen, duscha och hoppa i säng. Nu kunde väl inget mer gå fel?
Ni vet den där klassiska scenen i alla filmer när nån vaknar ur en mardröm? De sätter sig käpprakt upp i sängen och drar efter andan. Precis när jag höll på att somna satte jag mig käpprak i sängen. Jag hade tankat bensin i dieselbilen! Jag vet inte så mycket om bilar, men just den kombinationen vet jag är sällsynt misslyckad. Jag försökte tassa upp utan att väcka Emma, och började leta efter en slang att slanga ut bensindieseln med. I en skrubb i källaren fanns en duschslang som jag skruvade loss, och så skred jag till verket. Lagom till att jag hade pulat ner slangen i tanken och skulle börja suga, körde en bil förbi på gatan. Det enda som fattades nu var ju att nån ringde polisen, så jag hukade mig snabbt och väntade tills de kört förbi. Nu kom Emma, som naturligtvis vaknat när jag for upp, och hjälpte till. Naturligtvis gick det inte att slanga upp nån bensin, för på moderna bilar får man inte ner slangen i tanken. Jag ringde Johan, som tyckte att jag skulle skruva loss slangen mellan tanken och motorn, men då kände jag att min gräns var nådd. Vi bestämde oss för att ta Veronikas bil nästa dag. Men då plingar det till i Emmas telefon. Hon hade messat sin pojkvän Linus och berättat att allting inte gick helt enligt planerna, och nu messade han tillbaka att han var på väg ner (från Karlsborg!) och att han hade verktyg med sig och kunde tömma tanken. Halleluja! Vi gick och la oss och slumrade några timmar, och när vi steg upp klockan tre möttes vi av en dieselstinkande Linus, som var i full gång med att tömma bilen. Alla grejer packades över till Veronikas bil, vi åkte till stallet och släppte av Emma, åkte till tävlingsplatsen och fixade det sista, och var på plats när starten gick. Puh!

På den första slinga blev det inte mycket groomande. Tempot var högt, och Emma brakade mest förbi i hög fart och ropade instruktioner som vi inte hörde. Vi försökte hänga med så gott vi kunde, men det var på håret att vi hann in till första grind. För när vi kom gående upp mot viloområdet, såg vi plötsligt SM-deltagarna på väg in mot ankomst, så vi fick springa allt vad vi orkade för att hinna möta upp. Allt gick bra, och efteråt visade det sig att Emma inte ens hade uppfattat att vi nästan inte hunnit fram. Besiktningen gick bra, och nu dök dessutom Linus upp med en fulltankad och räddad pickup! Snart var det dags för nästa slinga, och nu blev det mer groomande. Och vad roligt vi hade! Groomningen flöt på hur bra som helst, Ulrika läste kartan som en gud och vi körde inte fel en enda gång. Slingorna avverkades i ett huj, och efter tre slingor låg Emma i täten. Den här gången ville veterinären titta på Hero igen innan Emma gav sig ut på fjärde slingan, och vid re-inspektionen var han jättefin. Ute på fjärde slingan gick Hero hur bra som helst, men vid besiktningen ville veterinären att vi skulle springa upp en extra gång och bad oss vänta inne i veterinärgrinden. När vi gick runt och väntade stelnade han till, och när vi sprang igen rullade han betänkligt. Så där tog det tyvärr stopp. Jättetråkigt för Emma, men ingen av oss andra var särskilt deppiga. Vi hade haft en så himla rolig dag, och Hero var dessutom pigg som en mört igen efter nån timme. Så jag säger som vem det nu var som sa det: "Hellre lyss till den sträng som brast, än att aldrig spänna en båge."
Och så har vi det där med mupparna. Vi kom på att det var bra med nån lysande färg, så att Emma skulle se oss ute i skogen. Gula varlselvästar hade ju inte funkat, för då hade vi sett ut som funktionärer. Men rosa? Perfekt! Och nog syntes de alltid. Fast vi såg lite roliga ut på håll, som små rosa muppar som myllrade omkring.

Göingeritten är en väldigt fin ritt, och arrangemanget är kanonbra. Så tack till arrangörerna för en härlig tävling! Det var bra stämning och alla kom med glada tillrop. Ja, kanske inte alla, men nästan ;) Helgens största hjälte är förutom Hero och Emma den förträfflige Linus Neman, som styrde upp efter vissa senila kärringar. Och det är tur att vi rider distans, för vi hade dunkar till alla 70 litrarna och kunde plocka med dem hem. Det har dessutom visat sig gå bra att köra gräsklipparen på min häxbrygd, så inget ont som inte har nåt...halvbra med sig!

Lillebjoj

Pjompisen har ju några syskon genom pappa Eterno, bland annat Portello som ägs av Karin Gadde Jennische och Agil, som står nere hos Yvonne Ekelund. När vi var uppe hos Anna Ravik förra året för att kika på några av hennes hästar som kommer från en av våra grannar, träffade vi på ännu en lillebror, nämligen Shaban. Han är helbror till Agil, så mamma heter Alojza. Både jag och Emma föll pladask, mycket för att han påminde så mycket om Pjompen. Så när han blev till salu, slog jag till direkt.
Och även om de på många sätt är väldigt olika, så finns det några tydliga likheter. Exempelvis har båda två ål på ryggen och svarta ränder på benen (det beror visst på att de har black-anlag, tror jag.) Jag har alltid trott att det var Pjompens ponnygener som slog igenom, men det anlaget kommer alltså från pappan. Båda två går och trutar med munnen och drar in hakan på ett väldigt karakteristiskt sätt, och båda två är episka grisar i boxen. Jag trodde att Strax var kungen av grisar, men han har fått stark konkurrens av lillebror. De är de enda hästar jag känner som lyckas linda in bajset i stora "svallvågor", och båda är mycket noga med att ingen bajshög ska lämnas ovänd.
Men där Strax är stor och bastant, är lillebror liten och nätt. Strax kan inte titta på ett grässtrå utan att svulla upp som en zeppelinare, medan lillebror kan äta hur mycket som helst utan att det märks. Strax är dramatisk, kastar sig och lever ut sina känslor, medan lillebror tar det mesta med ro.

Vi tar det lite lugnt med inridningen, eftersom den lille mannen växer så det knakar, men han finner sig utan att blinka i träns, bett och gjordar runt magen. Så tills vidare får han gå här som en vetebulle och leka med bästa kompisen, nordsvensken Krabat, en lagom tjock man i sina bästa år, som Karlsson på taket säger. Det är så härligt att se hur den store, tunge nordisen anpassar leken till den lilla räkan, och hur araben håller igen i galoppen så att den lite långsammare polaren ska hinna med :) BFF! Lillebror och Karlsson på taket :)

Äntligen!

...har jag anmält mig till årets första tävling, som inte ens är en tävling utan "bara" en clear round. Men i likhet med stora delar av Sveriges distansryttare har jag fått skjuta fram hela säsongen på grund av hopplöst väder och underlag. Men nu blir det i alla fall Finnerödjaritten den 27/4. Peppar peppar!

Här kommer en bild från förra årets Finnerödjaritt, när jag groomade åt Emma och Johan. Det får bli en bild på Bappilooren (som premiärgroomade då). De andra bilderna är alldeles för sorgliga, för Tickan är med på allihop.

Fest inomhus

Jag började inte köra hästtransport förrän jag hade fyllt 40. Jag har märkt att allt man inte har lärt sig som ung blir klurigt att lära sig som gammal. Eller som nån sa i Downton Abbey: "Kärlek är som att lära sig rida eller tala franska. Man måste börja när man är mycket ung, för det är nästan omöjligt att lära som vuxen." Jag var så nervös under de första åren att jag blev alldeles flammig över hela kroppen. Inte för att jag är så himla tuff nuförtiden, men nu kommer jag i alla fall upp i över 50. Ibland.
Nåt bland det absolut sämsta med att bo i Stockholm var att man alltid började resan på stora, hårt trafikerade trafikleder med många filer. Oavsett vart man skulle var man först tvungen att navigera ut på antingen Essingeleden, Södertäljevägen eller Nynäsvägen. Och där satt man och höll krampaktigt i ratten när suget från de omkörande långtradarna fick hela ekipaget att svaja. Usch! Dessutom var vi ofta på väg till veterinären, eftersom det inte fanns nån hästveterinär i Nacka och man var tvungen att åka till klinik så fort det var nånting.
Annat är det i Ekby! Här bor vi granne med en veterinärstation som tar emot smådjur, och som dessutom har flera veterinärer som är superduktiga på häst. Inte bara lite duktiga - Kina Wahn är till och med fena på tänder, så vi behöver inte ens åka in på klinik när det är dags för tandkoll. Kan det bli lyxigare? Häromdagen var det dags för återbesök. Jag hade slarvat och inte kollat Pjompens tänder på två år, och eftersom han har överbett hade han fått riktiga huggtänder längst fram!

Det var inte jättelätt att ta kort, men tittar man noga ser man att den främre tanden är alldeles för lång.

Och så här fint blev det när det var färdigt! Nu kollar vi om sex månader igen, och sen ska tänderna vara perfekta. Kina kan inte ta för mycket varje gång, eftersom hon då skulle komma åt pulpan - och det vill man ju inte!

Det krävs ju en del lugnande medel och Stesolid för att man ska kunna bända upp munnen på hästarna. Vissa behöver lite grann, andra behöver lite mer. I just det här fallet var det Gradelin som behövde lite mer, för hon tänkte då rakt inte låta nån rumstera runt i munnen hur som helst! Överlag kan man dock säga att stämningen i stallet blev ganska stillsam till slut.



Trött...

...tröttare...

Tröttast!

Kameran i min telefon är inte särskilt avancerad, den har bara tre olika lägen: landskap, natt och fest/inomhus. Och eftersom vi hade fest inomhus, så fick jag använda det!



The Queen is dead. Long live the Queen!

 

När vi köpte Tickan var det en chansning. Hon hade en massa hyss för sig, men det mesta fick Johan bukt med. Men inte strulet med bilar - det blev bara värre och värre. Så efter en rad incidenter av allt allvarligare slag, där den sista lika gärna kunde ha slutat med att nån dog, fick vi fatta det ofattbart sorgliga beslutet att ta bort Tickan. Tickan me Pickan, Tickiluren... Hon var en häst med enorm utstrålning, på gott och ont, och tomrummet efter henne blev väldigt påtagligt. Hoppas att hon har hittat nån att bråka med på de evigt gröna ängderna, och att de inte tillåter nån biltrafik. Farväl, Tequila Dreams. Vila i frid.

Snöängel

Den 26 december 2012 föddes El Sibas och Orkows 22:a och sista avkomma hos Kina Wahn. Orkow flyttade till de evigt gröna ängderna i höstas, men då fanns det redan ett litet pyre i magen på mamma Siba. Av alla föl jag har sett är det här det absolut sötaste. Lilla Inez, som är helsyster till Elopolda som vann 6-årsfinalen, och El Gretto som ska påbörja sin distanskarriär hos systrarna Boberg. Bakom namnet Inez finns en liten historia om ung kärlek, men jag väljer att vara lite diskret för att inte genera de inblandade :) Ett väldigt fint namn på en väldigt fin liten hästflicka i alla fall. Mamma Siba fyller 26 i år, men ser ut och rör sig som en 10-åring trots 22 grosesser. Men nu blir det inga fler bäbisar, nu blir det pension :)

Årets bild 2012

Under distans-VM i England 2012 tog Ulrika en massa fina bilder och filmer. Den här, av Maria Hagman på Power ute på andra slingan, hade jag tänkt att förstora och sätta upp i min lilla foderbutik. Men när dofterna från Pavo-säckarna började sprida sig, samlades halva bygdens mus- och råttbestånd för att hugga in. Plötsligt dög inte alla ton havre och vete ute i spannmålsfickorna längre. Nä, fint skulle det vara! Anticimex kontaktades, och de kom hit och la ut riktiga förfärligheter i stor mängd. De påstår att det ska lösa råttproblemet, och det får vi väl hoppas, för det ha sina sidor med så mycket råttgift överallt. Bappilooren kom till exempel åt Superwarfarin, så det blev skytteltrafik till Skara djursjukhus i några veckor och stora doser K-vitamin. Huga!

Åter till bilden. Eftersom jag får vänta med min foderbutik tills råttproblemet är löst, har jag ju ingenstans att sätta bilden. Så jag sätter den här. För mig är det här den bästa distansbilden från 2012. Duktiga Jujika! Och duktiga Maria och Power, så klart :)