Rosa muppar!

Så blev det då dags för SM, och på morgonen den 10 maj styrde fyra förväntansfulla flickor/tant mot Glimåkra och Göingeritten. Debut för Emma och Hero på 16 mil och ett ovanligt stort groom-team. Den här gången följde nämligen våran hovslagare Martin och delar av hans familj med. Resan gick bra och vi var framme i god tid för att komma i ordning i vilområdet och förbesiktiga.

Besiktningen gick utan problem, och det märktes att Hero vad supertaggad. Vi fick upp tältet, packade upp alla grejer och fyllde på allt vatten.

Klockan sju var det dags för bangenomgång och buffé, och det märktes att dagen började ta ut sin rätt. Det var tunga ögonlock och knorrande magar! Efter maten åkte vi en extra sväng för att kolla till Hero, och sen vände vi kosan mot Glimåkra folkhögskola, där vi skulle bo. För att slippa spilla tid på tankning under själva tävlingen beslöt jag mig för att stanna till vid bensinstationen och fylla full tank. Sagt och gjort. Efter lite vimsande lyckades vi hitta huset där vi skulle bo, och Emma tog allas dörrnycklar, gick in och la dem på hallbordet, gick ut igen och PANG! Dörren slog igen och var låst. Hade det varit ett vanligt hotell hade man ju bara sprungit ner till receptionen och hämtat en extranyckel, men nu var vi i Glimåkra klockan tio en fredagskväll, och personalen på folkhögskolan hade gått för länge sen... Emma, Frida och Veronica åkte bort till folkhögskolan, medan jag och Ulrika smög runt och ryckte i alla dörrar och fönster. Jag försökte till och med köra det gamla kreditkortstricket och pilla upp låset, men det gick inte. Men så tänkte vi till lite. I vanliga fall bor skolans elever i huset vi hade hyrt, och man brukar ju lägga ut en extranyckel. Så vi gick ett varv till, och rätt vad det var uppgav Ulrika ett glädjetjut. En extranyckel! Kvällen var räddad och alla kunde fixa inför morgondagen, duscha och hoppa i säng. Nu kunde väl inget mer gå fel?
Ni vet den där klassiska scenen i alla filmer när nån vaknar ur en mardröm? De sätter sig käpprakt upp i sängen och drar efter andan. Precis när jag höll på att somna satte jag mig käpprak i sängen. Jag hade tankat bensin i dieselbilen! Jag vet inte så mycket om bilar, men just den kombinationen vet jag är sällsynt misslyckad. Jag försökte tassa upp utan att väcka Emma, och började leta efter en slang att slanga ut bensindieseln med. I en skrubb i källaren fanns en duschslang som jag skruvade loss, och så skred jag till verket. Lagom till att jag hade pulat ner slangen i tanken och skulle börja suga, körde en bil förbi på gatan. Det enda som fattades nu var ju att nån ringde polisen, så jag hukade mig snabbt och väntade tills de kört förbi. Nu kom Emma, som naturligtvis vaknat när jag for upp, och hjälpte till. Naturligtvis gick det inte att slanga upp nån bensin, för på moderna bilar får man inte ner slangen i tanken. Jag ringde Johan, som tyckte att jag skulle skruva loss slangen mellan tanken och motorn, men då kände jag att min gräns var nådd. Vi bestämde oss för att ta Veronikas bil nästa dag. Men då plingar det till i Emmas telefon. Hon hade messat sin pojkvän Linus och berättat att allting inte gick helt enligt planerna, och nu messade han tillbaka att han var på väg ner (från Karlsborg!) och att han hade verktyg med sig och kunde tömma tanken. Halleluja! Vi gick och la oss och slumrade några timmar, och när vi steg upp klockan tre möttes vi av en dieselstinkande Linus, som var i full gång med att tömma bilen. Alla grejer packades över till Veronikas bil, vi åkte till stallet och släppte av Emma, åkte till tävlingsplatsen och fixade det sista, och var på plats när starten gick. Puh!

På den första slinga blev det inte mycket groomande. Tempot var högt, och Emma brakade mest förbi i hög fart och ropade instruktioner som vi inte hörde. Vi försökte hänga med så gott vi kunde, men det var på håret att vi hann in till första grind. För när vi kom gående upp mot viloområdet, såg vi plötsligt SM-deltagarna på väg in mot ankomst, så vi fick springa allt vad vi orkade för att hinna möta upp. Allt gick bra, och efteråt visade det sig att Emma inte ens hade uppfattat att vi nästan inte hunnit fram. Besiktningen gick bra, och nu dök dessutom Linus upp med en fulltankad och räddad pickup! Snart var det dags för nästa slinga, och nu blev det mer groomande. Och vad roligt vi hade! Groomningen flöt på hur bra som helst, Ulrika läste kartan som en gud och vi körde inte fel en enda gång. Slingorna avverkades i ett huj, och efter tre slingor låg Emma i täten. Den här gången ville veterinären titta på Hero igen innan Emma gav sig ut på fjärde slingan, och vid re-inspektionen var han jättefin. Ute på fjärde slingan gick Hero hur bra som helst, men vid besiktningen ville veterinären att vi skulle springa upp en extra gång och bad oss vänta inne i veterinärgrinden. När vi gick runt och väntade stelnade han till, och när vi sprang igen rullade han betänkligt. Så där tog det tyvärr stopp. Jättetråkigt för Emma, men ingen av oss andra var särskilt deppiga. Vi hade haft en så himla rolig dag, och Hero var dessutom pigg som en mört igen efter nån timme. Så jag säger som vem det nu var som sa det: "Hellre lyss till den sträng som brast, än att aldrig spänna en båge."
Och så har vi det där med mupparna. Vi kom på att det var bra med nån lysande färg, så att Emma skulle se oss ute i skogen. Gula varlselvästar hade ju inte funkat, för då hade vi sett ut som funktionärer. Men rosa? Perfekt! Och nog syntes de alltid. Fast vi såg lite roliga ut på håll, som små rosa muppar som myllrade omkring.

Göingeritten är en väldigt fin ritt, och arrangemanget är kanonbra. Så tack till arrangörerna för en härlig tävling! Det var bra stämning och alla kom med glada tillrop. Ja, kanske inte alla, men nästan ;) Helgens största hjälte är förutom Hero och Emma den förträfflige Linus Neman, som styrde upp efter vissa senila kärringar. Och det är tur att vi rider distans, för vi hade dunkar till alla 70 litrarna och kunde plocka med dem hem. Det har dessutom visat sig gå bra att köra gräsklipparen på min häxbrygd, så inget ont som inte har nåt...halvbra med sig!