Lillebjoj

Pjompisen har ju några syskon genom pappa Eterno, bland annat Portello som ägs av Karin Gadde Jennische och Agil, som står nere hos Yvonne Ekelund. När vi var uppe hos Anna Ravik förra året för att kika på några av hennes hästar som kommer från en av våra grannar, träffade vi på ännu en lillebror, nämligen Shaban. Han är helbror till Agil, så mamma heter Alojza. Både jag och Emma föll pladask, mycket för att han påminde så mycket om Pjompen. Så när han blev till salu, slog jag till direkt.
Och även om de på många sätt är väldigt olika, så finns det några tydliga likheter. Exempelvis har båda två ål på ryggen och svarta ränder på benen (det beror visst på att de har black-anlag, tror jag.) Jag har alltid trott att det var Pjompens ponnygener som slog igenom, men det anlaget kommer alltså från pappan. Båda två går och trutar med munnen och drar in hakan på ett väldigt karakteristiskt sätt, och båda två är episka grisar i boxen. Jag trodde att Strax var kungen av grisar, men han har fått stark konkurrens av lillebror. De är de enda hästar jag känner som lyckas linda in bajset i stora "svallvågor", och båda är mycket noga med att ingen bajshög ska lämnas ovänd.
Men där Strax är stor och bastant, är lillebror liten och nätt. Strax kan inte titta på ett grässtrå utan att svulla upp som en zeppelinare, medan lillebror kan äta hur mycket som helst utan att det märks. Strax är dramatisk, kastar sig och lever ut sina känslor, medan lillebror tar det mesta med ro.

Vi tar det lite lugnt med inridningen, eftersom den lille mannen växer så det knakar, men han finner sig utan att blinka i träns, bett och gjordar runt magen. Så tills vidare får han gå här som en vetebulle och leka med bästa kompisen, nordsvensken Krabat, en lagom tjock man i sina bästa år, som Karlsson på taket säger. Det är så härligt att se hur den store, tunge nordisen anpassar leken till den lilla räkan, och hur araben håller igen i galoppen så att den lite långsammare polaren ska hinna med :) BFF! Lillebror och Karlsson på taket :)

Äntligen!

...har jag anmält mig till årets första tävling, som inte ens är en tävling utan "bara" en clear round. Men i likhet med stora delar av Sveriges distansryttare har jag fått skjuta fram hela säsongen på grund av hopplöst väder och underlag. Men nu blir det i alla fall Finnerödjaritten den 27/4. Peppar peppar!

Här kommer en bild från förra årets Finnerödjaritt, när jag groomade åt Emma och Johan. Det får bli en bild på Bappilooren (som premiärgroomade då). De andra bilderna är alldeles för sorgliga, för Tickan är med på allihop.

Fest inomhus

Jag började inte köra hästtransport förrän jag hade fyllt 40. Jag har märkt att allt man inte har lärt sig som ung blir klurigt att lära sig som gammal. Eller som nån sa i Downton Abbey: "Kärlek är som att lära sig rida eller tala franska. Man måste börja när man är mycket ung, för det är nästan omöjligt att lära som vuxen." Jag var så nervös under de första åren att jag blev alldeles flammig över hela kroppen. Inte för att jag är så himla tuff nuförtiden, men nu kommer jag i alla fall upp i över 50. Ibland.
Nåt bland det absolut sämsta med att bo i Stockholm var att man alltid började resan på stora, hårt trafikerade trafikleder med många filer. Oavsett vart man skulle var man först tvungen att navigera ut på antingen Essingeleden, Södertäljevägen eller Nynäsvägen. Och där satt man och höll krampaktigt i ratten när suget från de omkörande långtradarna fick hela ekipaget att svaja. Usch! Dessutom var vi ofta på väg till veterinären, eftersom det inte fanns nån hästveterinär i Nacka och man var tvungen att åka till klinik så fort det var nånting.
Annat är det i Ekby! Här bor vi granne med en veterinärstation som tar emot smådjur, och som dessutom har flera veterinärer som är superduktiga på häst. Inte bara lite duktiga - Kina Wahn är till och med fena på tänder, så vi behöver inte ens åka in på klinik när det är dags för tandkoll. Kan det bli lyxigare? Häromdagen var det dags för återbesök. Jag hade slarvat och inte kollat Pjompens tänder på två år, och eftersom han har överbett hade han fått riktiga huggtänder längst fram!

Det var inte jättelätt att ta kort, men tittar man noga ser man att den främre tanden är alldeles för lång.

Och så här fint blev det när det var färdigt! Nu kollar vi om sex månader igen, och sen ska tänderna vara perfekta. Kina kan inte ta för mycket varje gång, eftersom hon då skulle komma åt pulpan - och det vill man ju inte!

Det krävs ju en del lugnande medel och Stesolid för att man ska kunna bända upp munnen på hästarna. Vissa behöver lite grann, andra behöver lite mer. I just det här fallet var det Gradelin som behövde lite mer, för hon tänkte då rakt inte låta nån rumstera runt i munnen hur som helst! Överlag kan man dock säga att stämningen i stallet blev ganska stillsam till slut.



Trött...

...tröttare...

Tröttast!

Kameran i min telefon är inte särskilt avancerad, den har bara tre olika lägen: landskap, natt och fest/inomhus. Och eftersom vi hade fest inomhus, så fick jag använda det!



The Queen is dead. Long live the Queen!

 

När vi köpte Tickan var det en chansning. Hon hade en massa hyss för sig, men det mesta fick Johan bukt med. Men inte strulet med bilar - det blev bara värre och värre. Så efter en rad incidenter av allt allvarligare slag, där den sista lika gärna kunde ha slutat med att nån dog, fick vi fatta det ofattbart sorgliga beslutet att ta bort Tickan. Tickan me Pickan, Tickiluren... Hon var en häst med enorm utstrålning, på gott och ont, och tomrummet efter henne blev väldigt påtagligt. Hoppas att hon har hittat nån att bråka med på de evigt gröna ängderna, och att de inte tillåter nån biltrafik. Farväl, Tequila Dreams. Vila i frid.