God jul!

Till alla två- och fyrbenta vänner. Njut av snön, krama era närmaste och ät inte för mycket av knäcken!

En snabb sammanfattning av hösten

Kan tillägga att jag hade samma singel när jag var liten. Med samma omslag. Nostalgi...

Logga

Ekby Foder måste ju ha en logga, så vi har knepat å knåpat lite och kommit fram till den här. Det finns kanske plats för förbättringar, men man måste ju börja nånstans :)

Hästbokens förlovade drömland

Av en slump hamnade jag på ett forum på tidningen Horse and Hound. Nån frågade om det fanns andra som hade gillar hästböcker lika mycket som hon när de var små, och vilka deras favoriter hade varit. Oj, vad alla mindes! Och alla med lika stor glädje. Visst var det nåt särskilt med de där böckerna om flickor och ponnier? Jag blev alldeles nostalgisk och började fundera på vilka böcker jag själv tyckte allra bäst om som liten.

Den första hästboken jag minns att jag läste så där tusen gånger i sträck var "Windy - ledarhingsten" av Elyne Mitchell. Den utspelade sig i Australiens vildmark, men eftersom den version jag läste var på svenska, reflekterade jag inte över att boken kunde ha skrivits av nåt annat än en svensk. Men originalversionen hette "The Silver Brumby" och utkom redan 1958. Och Elyne Mitchell var naturligtvis från Australien.

 

Det visade sig att jag inte var ensam om att älska den här boken. Nästan alla på det engelska forumet listade den. Till min förvåning visade det sig även att den har blivit film, med ingen mindre än Russel Crowe i huvudrollen! En mycket ung sådan, för filmen kom 1993.



Senare läste jag om Britta och Silver av Lisbeth Pahnke och Maria och Prinsen av Marie Louise Rudolfsson, men de har inte lämnat särskilt djupa spår.
Det har däremot böckerna om Ponnyklubben från Wahlströms gjort. Wahlströms Ponnyklubb startade redan 1962. Om man var medlem fick man medlemstidningen Ponnyexpressen fem gånger om året, ett oerhört snofsigt märke att sätta på hjälmen och en årsbok där Ponnyklubben var ute på äventyr. Oftast var Fia och hästen Pytteliten huvudpersoner.

Som medlem var man dessutom försäkrad när man höll på med hästar, och Wahlströms var tidiga med att propagera för att man skulle använda hjälm. Och när man hade sitt snajdiga märke hade man ju gärna på sig hjälmen mest hela tiden!

Jag minns även en bok som blev lite som en bibel när det gällde ridning och hästskötsel, nämligen "Lär dig rida" av Ella Winblad von Walter.

Legendaren Winblad von Walter var samtida med Linde Klinckowströn-von Rosen, hon som bl.a. red Stockholm-Paris, och lärde upp många ryttare på Ryttarstadion i Stockholm.

I tio- elvaårsåldern började jag läsa Nan Inger Östmans böcker om Piglet Ek, och särskilt den här, "Var god rid" var en favorit. Det var ofattbart spännande att läsa om hur Piglet åkte på tävling en hel helg på egen hand, om tävlingskavajer och söndertrampade tår. Tänk att få en egen ponny att åka på tävling med...

Under de tidiga tonåren var det Svarta hingsten för hela slanten. Det roliga är ju att de verkar ha varit uppskattade av både flickor och pojkar, eftersom huvudpersonen är en pojke. Annars får man ju säga att könsdiskrimineringen inom genren är total :)
När jag läste böckerna såg utgåvan ut som ovan, men som så ofta är fallet var originalomslagen ett strå vassare.

 

 

Gunilla Woldes fina böcker om Twiggy hör också till favoriterna, inte minst för de underbara illustrationernas skull. 

 

Som förvuxen ponnytjej går man väl alltid och drömmer om att hitta en ny sån där oemotståndlig hästbok, och ibland dyker det upp lite mer vuxna versioner.

 



"Horse Heaven" av Jane Smiley är en sån. Den handlar om en handfull galopphästars olika öden, tränare, ägare, veterinärer och jockeyer. Och så är det lite kärlek, så klart!

Boken om Seabisquit är i och för sig dokumentär, men inte sämre för det. Laura Hillenbrands bok är mycket roligare och mer spännande än filmen, som i mitt tycke var lite väl amerikanskt smörig.

Och sist men inte minst har vi hästböckernas Jackie Collins, nämligen Jilly Cooper. Boken "Riders" kom 1985 och sen följde en lång rad tegelstenar som utspelade sig i hästkretsar. Jag träffade inte på böckerna förrän 2002 när jag lånade dem av min hyresvärd för att fördriva tiden under en elak förkylning. Fantastiskt tramsiga och roliga böcker! Bör nog helst läsas på originalspråk, för det vimlar av oöversättliga ordlekar. Omslaget säger väl för övrigt allt...

Som en riktig kontrast vill jag avsluta med ett litet stycke som jag tror gjorde stort intryck på många hästtjejer på min tid - Pyttelitens bön från Wahlströms ponnyklubb. Är jag bara en gammal stofil, eller har den här andan försvunnit lite bland dagens yngre ryttare? Förhoppningsvis är det bara jag som är gammal och fast i villfarelsen att "det var bättre förr".

Pyttelitens Bön
Tag mig ej från min moders sida
när som nyfött föl jag går.
Vänta med att på mig rida
till mitt fjärde levnadsår.

På min rygg skall jag dig bära
i galopp - på solskensritt.
Men tillbaks till stallet, kära,
låt mig då få gå i skritt.

Ge mig foder, rykt och vatten.
Ha tålamod om jag är stygg.
Och i kalla vinternatten
lägg ett täcke på min rygg.

Rengör sadel, träns och rem.
För ej oljud i mitt stall
- tänk på att det är mitt hem.
Stäng min dörr mot vinden kall.

Jag vill leva för dig bara,
om min bön du nu förstår.
Då skall jag för alltid vara
din bästa vän i många år.

Och när min levnads slut är nära
tag mitt liv med varlig hand.
Led mig sista biten, kära,
till ponnyns evigt gröna land.

Laxåritten

Tävlingssäsongen 2012 är över för alla i Ekby, så vi unnade oss lyxen att gå på distanstävling och bara titta. Laxå ligger bara en timmes väg härifrån och dessutom har de Burger King, så det var inget att tveka på. Jag plockade med mig lite Pavo-grejer också, för att känna att jag gjorde lite nytta. Det var verkligen kul att kunna gå runt och titta och prata med folk utan nån stress.
Dagen till ära var det unghästfinaler, och i år var det många fina hästar anmälda. Jag fick dessutom en påminnelse om att jag tillbringar väldigt mycket tid brusandes på nätet...
Redan 2007 hittade jag nämligen en bild på Anne Karlsson hemsida gimmickarabians.se. Hon lägger upp bilder på alla Gimmicks avkommor, och en av dem var en trarab på fyra månader vid namn Min Pontijack. Så fin!

Min Pontijack - Gimmick/Tets Raggie

Tack, Anne, för att jag fick låna bilden!

 

Så jag har liksom haft ögonen på honom sen dess, för att se om han skulle bli så fin som jag trodde. Och det får man nog säga att han har blivit :) Han utsågs nämligen till bästa 5-åring!

 

Min Pontijack i finalen

 

Bästa 6-åring, och den enda av 6-åringarna som fick bedömningn Elit, är faktiskt född på granngården här i Ekby. Fina Elopolda gick T80 på 14,9. Hon har en liten helbror som går och skrotar med sin mamma i hagen, och eventuellt ett syskon till i mammas mage.

 

Elopolda - Orkow/El Siba

bilden lånad från bottorpshastgard.se

 

I 8-milsklassen var det många bekanta ansikten. Bente Juhlin med Zäto kom tillbaka med besked, efter strul och operationer förra året. Hon kom tvåa, fem sekunder efter ettan Eleanor Mowbray-Jones på Silver Dearest.

 

Zäto blir ompysslad i grind

 

Fina Bente!

 

Ett annat ekipage som har haft lite strul är Linda Johansson med Cajun, men även de visade framfötterna och kom tvåa i T50, efter spurtstrid med trean Michaela Karlsson på Ambroisa.

 

En glad och nöjd Linda

 

Trea i T80 blev Thereze Tillbom på Aja Hirani, och fyra Cecilia Hellesen-Hansen på Cecora's Prinsessa. Vi har haft sällskap några tävlingar, men nu har de definitivt dragit ifrån mig och tjocka Pjompisen. De gick på fina 15,7 i medeltempo.

Stefan och Biten knep som vanligt en placering (när var de oplacerade sist, egentligen?) En fantastisk häst som såg helt oberörd ut - som vanligt.

Mia Lindgren på Obelix kom sexa. Obelix har ju varit lite stökig förut, men nu gick han bara omkring och var vacker och lugn som en filbunke.

 

Prisutdelning T80

 

Ännu en som har haft strul med skadad häst är Sofia Bayard med Surprise Bandy, men han har kommit igång väldigt fint i sommar och gick sin första 8-milare på ett tag. Tyvärr blev de ensamma efter första slingan och han tappade sugen litegrann, men de gnetade vidare och kom i mål med ett medel på 11,8.

 

 Bandy i regnet

 

Trots stundtals kraftiga regnskurar var det en kanonbra tävling, vilket det ju brukar vara när Nerikes anordnar. Unghästfinalen var fantastiskt spännande, och jag tror att många blev inspirerade inför nästa år. En eloge till alla som har jobbat med just Unghästfinalen, det är verkligen att toppeninitiativ. Emma blev så sporrad att hon genast åkte hem och började öva på att springa i åttor med Totte!

 



 

Pipljudet som hörs nästan hela tiden är Bappilooren som vill hjälpa till så att Totte springer lite fortare. Springa där och dra benen efter sig...

 







Rysningar

För nästan tio år sen hamnade jag och min bästa väninna Anne av en slump på en kinesisk film av den för oss helt okände regissören Zhang Yimou. Kanske var det tack vare "Crouching Tiger Hidden Dragon" som kommit några år tidigare, kanske var biljetterna slut till filmen vi egentligen hade tänkt se - jag minns inte. Filmen hette i alla fall "Hero", och när eftertexterna började rulla satt vi bara och gapade (vi snöt oss lite också, och torkade några tårar). Jag hade sinnesnärvaro nog att se vem som hade gjort den fantastiska översättningen, och det var den eminente Jonas Fåhraeus som lyckades förmedla ett medeltida Kina utan att låta som en högtravande idiot.
Allting i filmen var bedövande vackert, inte minst musiken, och det var ingen mindre än Itzhak Perlman som hade ställt sin violin till förfogande.

Några år senare gjorde Zhang Yimou "House of Flying Daggers", och då vågade han gå hela vägen och välja ett kinesiskt instrument i stället för ett västerländskt. Den märkliga erhun låter nästan som en människoröst och får i alla fall mig att rysa så att till och med de små hårstråna på tårna ställer sig upp.

Båda filmerna tillhör genren wuxia, som har gamla anor i Kina. Det är som ett slags samuraj-fantasy, och det förekommer mycket flygande över hustak och gående på bambuträd. Det är med andra ord helt fantastiskt! Och vackert, så vackert...

Edit: Sen jag skrev det här inlägget har den underbara lilla fan-filmen tagits bort från youtube, så nu blir det bara musiken utan rörliga biler. Ja, ja...

Best Condition

Alla som är intresserade av distansridning vet att den spanska hästen Ikland fick Best Condition på VM i Euston Park. Fräsch som en nyponros var han. Och vad får han för foder? Pavo, så klart! Det kanske inte var hela förklaringen, men ändå :)

Gammalt och nytt

Det kom ett paket från Frankrike med en Podium Champion TT på 17 tum. En bättre begagnad som till och med verkar ha ull i gumpen och är jättemjuk och skön. 17-tummarn är snäppet bredare än 16 tum - precis det som behövdes för Pjompen. Äntligen en sadel som passar! Min gamla Star Trekk är nu så eländig att jag  måste tejpa den med silvertejp. Det var det nya.

Det gamla är att Pjompen har återfått sin gamla form, nämligen den runda. Hur det gick till har jag ingen aning om, det finns nämligen ingenting att äta i hagen. Han kanske smiter ut på nätterna och hetsäter enslige i grannens plansilo. Så måste det vara.

Tjocka släkten

Castlebar Gulfstream fanns förra året på semin i Frankrike. Han är uppfödd av Meg Wade och bor i Australien. Han är efter Chip Chase Sadaqa och undan Franklin Rajul - jag är ingen expert, men det luktar starkt av crabbet. Gulfstream är helbror till Crystal Flyer, som vann Tom Quilty 2000, och till Kurrajong Concorde, som vann Tom Quilty 2011, såldes till UAE, döptes om till Yamama och kom tvåa på VM i Euston Park. Hyfsat övertygande statistik :)

Nya utmaningar!

Ekby Foder, det vill säga jag, Johan, Bappilooren, Boffen, Tickan med Pickan och Pjompen, har fått förtroendet att börja säja Pavo-foder. Jättekul! Och precis som med hösilaget är det en produkt som vi ger våra egna hästar. Så här i början får vi sälja direkt från pall, men sen är det meningen att det gamla stallet ska fungera som gårdsbutik. Vi måste bara täta från spannmålstorken ovanför och piffa upp det lite först :)

Fina hästar!

Den fina Ikland, som kom femma på VM, fick mig att börja snoka runt om shagyaaraber. Då ploppade genast vinnaren i distans-VM i Aix La Capelle 2006 upp. Ännu en spanjor, vid namn Miguel Vila Ubach, på shagyan Hungares som är uppfödd på stuteriet i Bàbolna.
Bilden på Ikland är förresten från bloggen Solo Raid, där det finns fullt med bilder av fotografen Kristian Fenaux.

 

Här går Miguel och Hungares i mål i spöregnet. Underbar bild!

 

 

Och eftersom alla goda ting är tre, får det bli ännu en skimmel som släpar runt på en gubbe modell mindre. Fina, fina Easy Font Noire på väg genom Ispagnac, skulle jag gissa. Som sagt, de är ju inga stora killar, de där sydlänningarna :) Vad är det man brukar säga - tre äpplen hög?

 

 



Florac 2012

Lite i skymundan av YREM i Belgien gick årets upplaga av Floracs 16-milare av stapeln. Den vanns av den ljuvliga Easy Font Noire. Hon och hennes ryttarinna Cécile Miletto-Mosti var egentligen kvalade till VM i England, tack vare seger på CEI*** i Fonatinebleau i våras, men Cécile skadades svårt vid en ridolycka strax efter och låg koma i flera dagar. Det var i stället hennes man Laurent (Loranga) Mosti som fick hålla i tyglarna, och han är ju inte helle nån klåpare. Easy ledde hela tävlingen och fick springa alla de 16 milen helt ensam. Som grädde på moset tilldelade hon dessutom Best Condition. Otroligt fint litet sto, och paret Mosti är några av mina absoluta favoriter bland elitryttarna.

Nämen...!

Vid SM på Göingeritten började ju min kamera krångla och en massa bilder och filmer försvann. Nåt med minneskortet, stod det. Eftersom jag inte är så haj på teknik fick det liksom bero, och under VM i England fick jag låna en kamera av snälla  Emma. När jag skulle tanka över bilderna till datorn invigde hon mig i en hemlighet som hitintills varit mig förborgad. Man tar minneskortet och pluttar in det direkt i datorn. Och vips! Inget kludd med sladdar och annat tjafs. När jag sen gjorde samma sak med mitt eget minneskort visade det sig att alla SM-bilderna låg gömda långt inne i minnets djupaste vrår. Så här kommer ett mycket försenat bildreportage från årets distans-SM, där bland annat två VM-hästar deltog.

Lars Thunander på Robin Hood, 160 km

 

Kjell Westerback på William, 160 km

 

Emma Persson på SG Argentina, 160 km

 

Emma på Hero, Anne Lidholm på Estrella på sista slingan 80*

 

Väntande groom - Ulrika spanar i fjärran

 

Målgång Estrella och Hero

 

Lite välförtjänt vila vid paviljongen

 

Hero pustar ut

 

Efter fjärde slingan blev det väldigt rafflande. Annelie och Dahle ledde före Ellen Suhr på Shah Nahim under de första slingorna, men sen gick Ellen om. Men på fjärde slingan kom Annelie ikapp, och de gick mot inpulsningen samtidigt. Snacka om jämnt!

 



 

Hero var jättefin dagen efter tävlingen. Men han tyckte nog att det var mycket väsen för ingenting!

 



 

 

Shagya

Under VM:et var tätgruppen ungefär som "Tio små negerpojkar" - den tunnades sakta men säkert ut för varje grind. Några minuter efter täten låg hela tiden ett ekipage som var så där alldeles extra fint. Vi förstod av färgerna på tränset att det var en spanjor, men vi hade ingen aning om vem det var. Hästen tassade fram som en smidig liten katt, och häst och ryttare var i perfekt harmoni. Efter lite snokande visade det sig att det rörde sig om Álex Luque på shagyaaraben Ikland. De slutade på femte plats och till vår stora förtjusning vann de även Best Condition.
Shagyaaraber är ju väldigt fina och de verkar lämpa sig synnerligen väl för distansridning. Den franske hingsten Shogun är pappa till otaliga 16-milshästar, varav många exporterats till Emiraterna. Men det finns fler fina shagyahingstar - se och njut!

Shogun

 

Djardan

 

Lohengrin de Crouz

 

Alla de här hingstarna finns på det franska stuteriet Élevage de Crouze, som har en väldigt trevlig hemsida där man kan sitta och drömma :)

Man kanske skulle skaffa sig ett sto i alla fall...

 

WEC Euston Park 2012

Man ska kalla en spader för en spader. Vilken skitsommar! Eller sommar, förresten. Fem dagars sol ingen sommar gör. Hur som helst så lyckades vi genom vad som bara kan kallas för "gerillaskörd" bärga 130 ton hösilage på förstaskörden, så vi är väldigt nöjda. Och snart drar andraskörden i gång (såvida vi inte blivit tvungna att bygga en båt och packa ombord oss själva och alla djuren på den.)

Trots regnet har det varit en händelserik sommar, och den avslutades med ett riktigt äventyr - VM i distansritt i Euston Park i England! Jag, Johan, Emma och Ulrika Myhr bestämde oss redan tidigt i våras för att åka och lyckades hitta ett hotell som verkade okej.
Det började lite svajigt när vi nästan missade planet från Västerås på grund av en trafikomläggning som tog en halvtimme extra. Det var jag som körde, och jag blev så nervös att vi skulle komma försent att jag blev alldeles flammig på hela kroppen! Vi hann i alla fall fram med nån minut tillgodo, men jag var fläckig en bra stund.
Väl framme på Stansted hämtade vi ut en liten hybrid-Toyota med automatväxel (ett  krav från Johan, som åkte på att brottas med vänstertrafiken) och åkte till hotellet och checkade in. Sen begav vi oss genast till tävlingsplatsen för att reka inför tävlingsdagen.

Förväntansfulla åskådare

 

På tävlingsplatsen höll många fortfarande på att förbereda snabbgroom och viloområde. Sofia och hennes man Martin skulle hinka för Annelie Eriksson - Sofia i grind och Martin ute på banan.

 

Sofia kvällen före tävling

 

Ena sidan av snabbgroom/viloområde

 

När vi kände att vi hittade hyfsat satte vi kurs mot nästa utmaning - mat!

Vi hamnade på den indiska restaurangen Orissa och åt tills magen stod i fyra hörn och en snibb, som min mormor brukade säga. Mums!

Halv sju nästa morgon var vi tillbaka på Euston Park och väntade på starten. Det var härlig stämning, spänningen ökade ju närmare klockan sju det blev och fler och fler ekipage samlades framför startlinjen. Några sekunder före sjuslaget radade plötsligt grönklädda funktionärer upp sig längs startlinjen och försökte hålla fältet tillbaka, men de höll på att bli nedridna när klockan slog om till  07:00:00:00. Hundrafemtio hästar dundrade i väg - några i sporrstreck, men de flesta i mer rimlig fart. Sist av alla kom norska Ellen Suhr på en ganska exalterad Shah Nahim. Efter en del krångel och några turer på bakbenen kom de iväg till slut, bara för att mötas av en häst som leddes tillbaka mot startlinjen. Det visade sig senare att en ryttare hade fallit av och brutit nånting.

Vi visste inte riktigt hur nära vi skulle komma ryttarna. I England finns ju ingen allemansrätt och dessutom deltog stora delar av flera länders statsöverhuvuden i tävlingen. Skulle banan kantas av ilskna markägare med hagelbössor och livvakter med pistoler i innerfickan? Vid minsta övertramp, skulle det genast dyka upp en limousine och skjuta ner en? Men alla våra farhågor kom på skam, vi blev inte ens utslängda från VIP-området när vi råkade förirra oss dit. Det var lätt att ta sig ut till banan och de olika groom-platserna. Här kommer tätgruppen vid den första groomplatsen på andra slingan:

 

 

Här var tätgruppen som följer: Jaume Punti Dachs, ESP, på Elvis Hab, Sheik Mohammed bin Rashid al Maktoum, UAE, på Madji du Pont, Maria Alvarez-Ponton, ESP, på Nobby, Shejk Rashid Dalmook al Maktoum, UAE, på Yamamah, Shejk Khalid bin Hamad al Khalifa, BRN, på RP Sebastopol, Yacoob Yousif Yakoob Al Hammadi, BRN, på Kalharabi Katar (eller tvärtom, båda hästarna är skimlar) Mohammed Tahous al Naimi, QAT, på Leonardo, Shejk Hamdan, UAE, på Marmoog, Ahmad Mohammed Belqaizi, UAE, på Dandy och Ali Khalfan al Jahouri, UAE, på Vendaval.

Ja, ni ser vartåt det barkade redan på ett tidigt stadium - emiratier så långt ögat nådde.

 

 

Det märktes även på tävlingsplatsen, där det framåt eftermiddagen stod inte mindre än tre emirat-helikoptrar parkerade samtidigt. Men som sagt - trots tävlande dignitärer var det som vilken fem-milstävling eller Clear Round som helst och man kom väldigt nära. Till exempel här, på näst sista slingan.

 



 

Här hade täten tunnats ut. Både Jaume Punti och Shejk Hamdan åkte ut i fjärde grinden, och då begav sig båda ut för att hinka i stället. Några i vårt sällskap blev lite pirriga när vi plötsligt stod mitt emot den söte Hamdan, och jag tror till och med att det blev lite kort tagna i smyg. Han är ju ändå prins!

De svenska ryttarna gjorde väldigt bra ifrån sig. Annelie Eriksson låg länge bra till, men åkte tyvärr ut i re-inspection inför sista slingan. Hon hade ett fantastiskt groom-team som bland annat bestod av två "springpojkar" av rang. Här en bild från den fantastiska belgiska distanssidan, där det finns massvis med fina bilder.

 

 



Här är en länk till ännu fler bilder: http://www.endurance-belgium.com/photos/wec2012-race/index.html

Vi blev vittne till hur Martin Bayard sprang som vinden i 300 meter bredvid en galopperande Dahle och distribuerade fyra skjöljmedelsflaskor fulla med vatten till Annelie utan att spilla en droppe. Efter det döptes han om till Super-Martin. Det är inte Martin på bilden, utan en annan av Annelies raska groomar, som jag tyvärr inte vet namnet på.

Bästa svenska blev Frida Ekström på fina Zinner på det nya svenska rekordet över 160 km, 19.48 km/tim. Yvonne Ekelund på Baron Grey Star blev 44 på 17.48 km/tim. Cecilia Hellesen-Hansen  fick inte gå ut på sista slingan på grund av det ökända ovädret, som var helt overkligt! Här är Cecilia och Bomb Jack på väg ut på fjärde slingan.

 

 

Så vem vann, då? Det gjorde naturligtvis Shejk Mohammed. Nobby fick pulsa om i grind fem och tappade fyra minuter på täten. Var det avsiktligt, för att hon skulle ge sin arbetsgivare ett försprång, eller blev hon bara för ivrig? Det spekuleras ganska mycket på olika forum, men hon var i alla fall så här glad när hon klarade slutbesiktningen.

 

 

I Lexington var det ju en del tjafs om upptravningen i slutbesiktningen, men den här gången fanns inget att anmärka på. Möjligen smurf-armadan från UAE som dök upp från ingenstans så fort shejkena var i faggorna och som körde sitt eget rejs.

 



 

Det blev storslam för UAE, med både individuellt guld och lagguld. Hade det varit en tävling för uppfödare hade Frankrike varit överlägsna segrare - sju av topp tio var franska hästar. En fantastisk helg med vackra hästar, dramatik, reng och åska. Det enda som retar mig är att de snygga kepsarna hade tagit slut innan vi fattade att man delade ut dem gratis!