Trots regnet har det varit en händelserik sommar, och den avslutades med ett riktigt äventyr - VM i distansritt i Euston Park i England! Jag, Johan, Emma och Ulrika Myhr bestämde oss redan tidigt i våras för att åka och lyckades hitta ett hotell som verkade okej.
Det började lite svajigt när vi nästan missade planet från Västerås på grund av en trafikomläggning som tog en halvtimme extra. Det var jag som körde, och jag blev så nervös att vi skulle komma försent att jag blev alldeles flammig på hela kroppen! Vi hann i alla fall fram med nån minut tillgodo, men jag var fläckig en bra stund.
Väl framme på Stansted hämtade vi ut en liten hybrid-Toyota med automatväxel (ett krav från Johan, som åkte på att brottas med vänstertrafiken) och åkte till hotellet och checkade in. Sen begav vi oss genast till tävlingsplatsen för att reka inför tävlingsdagen.
Förväntansfulla åskådare
På tävlingsplatsen höll många fortfarande på att förbereda snabbgroom och viloområde. Sofia och hennes man Martin skulle hinka för Annelie Eriksson - Sofia i grind och Martin ute på banan.
Sofia kvällen före tävling
Ena sidan av snabbgroom/viloområde
När vi kände att vi hittade hyfsat satte vi kurs mot nästa utmaning - mat!
Vi hamnade på den indiska restaurangen Orissa och åt tills magen stod i fyra hörn och en snibb, som min mormor brukade säga. Mums!
Halv sju nästa morgon var vi tillbaka på Euston Park och väntade på starten. Det var härlig stämning, spänningen ökade ju närmare klockan sju det blev och fler och fler ekipage samlades framför startlinjen. Några sekunder före sjuslaget radade plötsligt grönklädda funktionärer upp sig längs startlinjen och försökte hålla fältet tillbaka, men de höll på att bli nedridna när klockan slog om till 07:00:00:00. Hundrafemtio hästar dundrade i väg - några i sporrstreck, men de flesta i mer rimlig fart. Sist av alla kom norska Ellen Suhr på en ganska exalterad Shah Nahim. Efter en del krångel och några turer på bakbenen kom de iväg till slut, bara för att mötas av en häst som leddes tillbaka mot startlinjen. Det visade sig senare att en ryttare hade fallit av och brutit nånting.
Vi visste inte riktigt hur nära vi skulle komma ryttarna. I England finns ju ingen allemansrätt och dessutom deltog stora delar av flera länders statsöverhuvuden i tävlingen. Skulle banan kantas av ilskna markägare med hagelbössor och livvakter med pistoler i innerfickan? Vid minsta övertramp, skulle det genast dyka upp en limousine och skjuta ner en? Men alla våra farhågor kom på skam, vi blev inte ens utslängda från VIP-området när vi råkade förirra oss dit. Det var lätt att ta sig ut till banan och de olika groom-platserna. Här kommer tätgruppen vid den första groomplatsen på andra slingan:
Här var tätgruppen som följer: Jaume Punti Dachs, ESP, på Elvis Hab, Sheik Mohammed bin Rashid al Maktoum, UAE, på Madji du Pont, Maria Alvarez-Ponton, ESP, på Nobby, Shejk Rashid Dalmook al Maktoum, UAE, på Yamamah, Shejk Khalid bin Hamad al Khalifa, BRN, på RP Sebastopol, Yacoob Yousif Yakoob Al Hammadi, BRN, på Kalharabi Katar (eller tvärtom, båda hästarna är skimlar) Mohammed Tahous al Naimi, QAT, på Leonardo, Shejk Hamdan, UAE, på Marmoog, Ahmad Mohammed Belqaizi, UAE, på Dandy och Ali Khalfan al Jahouri, UAE, på Vendaval.
Ja, ni ser vartåt det barkade redan på ett tidigt stadium - emiratier så långt ögat nådde.
Det märktes även på tävlingsplatsen, där det framåt eftermiddagen stod inte mindre än tre emirat-helikoptrar parkerade samtidigt. Men som sagt - trots tävlande dignitärer var det som vilken fem-milstävling eller Clear Round som helst och man kom väldigt nära. Till exempel här, på näst sista slingan.
Här hade täten tunnats ut. Både Jaume Punti och Shejk Hamdan åkte ut i fjärde grinden, och då begav sig båda ut för att hinka i stället. Några i vårt sällskap blev lite pirriga när vi plötsligt stod mitt emot den söte Hamdan, och jag tror till och med att det blev lite kort tagna i smyg. Han är ju ändå prins!
De svenska ryttarna gjorde väldigt bra ifrån sig. Annelie Eriksson låg länge bra till, men åkte tyvärr ut i re-inspection inför sista slingan. Hon hade ett fantastiskt groom-team som bland annat bestod av två "springpojkar" av rang. Här en bild från den fantastiska belgiska distanssidan, där det finns massvis med fina bilder.
Här är en länk till ännu fler bilder: http://www.endurance-belgium.com/photos/wec2012-race/index.html
Vi blev vittne till hur Martin Bayard sprang som vinden i 300 meter bredvid en galopperande Dahle och distribuerade fyra skjöljmedelsflaskor fulla med vatten till Annelie utan att spilla en droppe. Efter det döptes han om till Super-Martin. Det är inte Martin på bilden, utan en annan av Annelies raska groomar, som jag tyvärr inte vet namnet på.
Bästa svenska blev Frida Ekström på fina Zinner på det nya svenska rekordet över 160 km, 19.48 km/tim. Yvonne Ekelund på Baron Grey Star blev 44 på 17.48 km/tim. Cecilia Hellesen-Hansen fick inte gå ut på sista slingan på grund av det ökända ovädret, som var helt overkligt! Här är Cecilia och Bomb Jack på väg ut på fjärde slingan.
Så vem vann, då? Det gjorde naturligtvis Shejk Mohammed. Nobby fick pulsa om i grind fem och tappade fyra minuter på täten. Var det avsiktligt, för att hon skulle ge sin arbetsgivare ett försprång, eller blev hon bara för ivrig? Det spekuleras ganska mycket på olika forum, men hon var i alla fall så här glad när hon klarade slutbesiktningen.
I Lexington var det ju en del tjafs om upptravningen i slutbesiktningen, men den här gången fanns inget att anmärka på. Möjligen smurf-armadan från UAE som dök upp från ingenstans så fort shejkena var i faggorna och som körde sitt eget rejs.
Det blev storslam för UAE, med både individuellt guld och lagguld. Hade det varit en tävling för uppfödare hade Frankrike varit överlägsna segrare - sju av topp tio var franska hästar. En fantastisk helg med vackra hästar, dramatik, reng och åska. Det enda som retar mig är att de snygga kepsarna hade tagit slut innan vi fattade att man delade ut dem gratis!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar