Väntans tider...

Nu är det bara fem dagar kvar till flytt. Vi har återigen börjat packa ihop alla grejer (utom de som finns i lådor under trappan). I går var vi  ute och mätte upp alla ekonomibyggnader med den snälle Torkel från Länsförsäkringar. Det visade sig att ladan var på 800 kvadrat. Hoppsan! Till det har vi sen stallet, som kanske är 200 kvadrat. Ja, göta petter, vad har vi gett oss in på :) Det finns i alla fall hur mycket som helst att göra, men om en så där 10-15 år är det nog riktigt fint.
Jag har redan vissa planer för badrummet på övervåningen. Det renoverades troligen i slutet på 60-talet, och har en sån där riktig psyko-tapet med hallucinationsmönster. Nästan så att man skulle spara! Alltnog, jag har fått för mig att jag vill ha ett handfat som står på en lite kromad ställning, har hittat en snygg modell i England. And what do you know! Det går löst på 20 000. Så det kan vi glömma. Fast snyggt är det!

Se bara, så enkelt man kan hänga handduken så där lite elegant på den nätta kromramen! Bara det är ju värt en femhundring. Sprang på Barbro nere i grannstallet, och hon tyckte inte att 20 000 var så mycket att orda om. Själv hade hon kostat på sig en blandare för 16 000. Så de så.
Häromdagen åkte Johan förbi våra närmsta grannar och sa hej. Det visade sig att de hade en massa hagar som de gärna hyr ut och att man gärna fick använda deras fina ridbana. Det kan inte bli bättre!
Ja, vilket äventyr det blir. Stall som ska byggas om, urinbrunnar som ska fyllas igen och hö som ska bärgas. Och så det bästa av allt - att kunna sitta på verandan på sommarkvällarna med ett glas vin och lite god mat och titta ut över hästarna i hagen. Rena paradiset...

Tjöttis...

Strax kan springa ganska långt utan att han blir särskilt trött. För några veckor sen sprang han 4,3 mil utan att det bekom honom särskilt mycket. Men efter en timmes hoppträning är han så här trött. Putte...

Hoppträning

Sedan en månad har jag och Strax börjat hoppträna, och det är verkligen hur kul som helst. Jag och Emma fick haka på Jennie som hade en duktig hopptränare, nämligen Eva Franzén. Jag har aldrig varit någon hejare på hoppning och därför har Pjompisen inte fått hoppa annat än löshoppning och små skutt över nåt nerfallet träd i skogen. Det visar sig att han har en viss fallenhet för denna disciplin. Hans matte sätter dock käppar i hjulen för honom. Men vi lär oss! Man kan visst lära gamla kärringar att sitta. Man kan inte påstå att vi är uppe på några Grand Prix-höjder, men vi riktigt flyger fram! Ibland flyger vi kanske fram lite väl fort, men ridhusväggar är utmärkta bromsverktyg :)
Eftersom Hero var och tävlade i helgen fick han vila, så Emma följde med som bomkalle och fotograf. Men det är nåt konstigt med ridhus och fotografering - just ridhus förefaller avge nån slags strålning som gör alla bilder gryniga och mörka. Så jag letade helt sonika upp en bild på Pjompens mormorsfar, Welton Louis. Lite annan höjd på hindret, kanske, men stilen är densamma. På hästan, alltså. Ryttaren talar vi lite tyst om.

Sämsholmsritten 2011

Debut som hinknisse, och det var hur roligt som helst! Emma skulle rida 80 km, så jag och hennes mamma Inga skulle hjälpa henne.
Upp klockan fyra... Huga! Men det är bara att bita ihop. Vi kom iväg utan problem och var framme i god tid för att hinna lasta ur, fixa med vatten och besöka Bajamajan.
Starten gick klockan 08.30 och Hero fick sällskap av två gamla stallkompisar, Obelix och Vient, och Straxens halvbror Portello. Rena skimmelmaffian!

Hästar och ryttare hade gett sig av, så Inga och jag bestämde oss för att leta upp hinkplatsen i god tid "så att vi hinner äta lite frukost". Hm... Det visade sig att ingen av oss var någe vidare på att läsa karta, så vi åkte genast fel. Efter en del om och men (får man verkligen köra på enskild väg?) hittade vi rätt, men nån frukost blev det inte tal om. Vi hann bara få ut alla grejer, så dök de första ryttarna upp, Jessica Homlberg och Eva Mårgård. De stod på ordentligt, men det dröjde inte särskilt länge förrän skimmelligan dök upp. Hero var dock helt ointresserad av att dricka, så de pinnade vidare. Vi hoppade in i bilen och åkte till nästa mötesplats, men inte helle nu var det nån åtgång på vattnet, så vi åkte tillbaka till tävlingsplatsen.

Hero såg hur pigg ut som helst efter första slingan, och klarade veterinärbesiktningen utan problem. Svampning, mat, vatten (fast inte så mycket) och så ut på nästa slinga.
Den här gången hittade vi ju, och tur var det, för Emma red nu ensam och hade ökat tempot en smula. Samma sak som på första slingan - Hero var inte törstig, Emma fick nytt vatten i sin vattenflaska och så galopperade de vidare. I mål efter slinga två, veterinärbesiktning och 30 minuters paus.

Efter slinga två åkte ett av tätekipagen ut, så Emma gick ut på tredje och sista slingan som tvåa efter Jessica Holmberg. Jag och Inga kände oss nu helt hemtama och gasade på som Björn Rallygård genom skogen. På den här slingan började Hero dricka ordentligt. Han var pigg som en mört och Emma kunde galoppera i mål till publikens jubel. Emmas första åttamilare (Hero har gått åtta mil tidigare) gick på fantastiska 15,1 km/tim, och då tyckte ändå Emma att hon höll igen. Det räckte till en andraplats! Helt otroligt.

Vann gjorde Jessica Holmberg på Ruwacha, och trea blev Olof Martinsson på Vient, som också fick pris för Best Condition.

Vilken rolig dag! Allt (nästan) gick helt perfekt och vi kom hem med en pigg och glad häst och en trött och lycklig ryttarinna. Mer sånt!
När jag kom hem hade jag fått mejl från min svägerska, som ligger på sjukhus och tar igen sig :)
Världens finaste Ericsson hade varit på äventyr med skolan på Bogesunds ridklubb. Äntligen blir det nån ordning på aktiviteterna!

Eller för att citera gamle Winston: "There's someting about the outside of a horse that's good for the inside of a man." Eller boy...

Vårlycka

Tänk vilken skillnad det blir när man får en ridkompis. Plötsligt börjar man göra allt sånt där som man bara har gått och drömt om - hoppträna, lasta in hästarna och åka till ställen med fina ridvägar, gå på föreläsningar... När man inte är ensam blir allt så mycket lättare.
I söndags kväll packade jag och Emma in oss själva och hästarna och åkte upp på Lugnåsberget, vilket ligger ungefär en mil från stallet. Lugnåsberget är en sån där magisk plats - som Kinnekulle och Billingen, men liksom hemlig. Visst, folk åker till kvarnstengruvan och Minnesfjället, men det är inte alls samma ström som på grannbergen. Men det finns precis lika mycket blå- och vitsippor på Lugnåsberget som i Valle på Billingen, och lika vackra lövskogar. Och blåsipporna hade redan kommit! Vi såg till och med en och annan vitsippa, men inte lika många.
Det var en ljuvlig kväll, den första vårkvällen. Vi red på underbara grus- och gräsvägar som slingrade fram mellan fält och genom skog. Emma är uppväxt på Lugnåsberget, så det blev en liten vandring nedför minnenas aveny. Hon visste precis vart vi skulle rida och pekade ut var hon och hennes syster hade lekt som barn och var de hade kört galopprace med ponnysarna. Vilken fantastisk miljö att växa upp i!
Trots att vi höll ett lugnt tempo blev hästarna alldeles svettiga, så varmt var det. Och vi såg till och med några mygg! Så nu förklarar jag vintern definitivt för över.
Eftersom jag har en mobil från Hedenhös som saknar kamera, fick jag leta fram några gamla bilder från Lugnåsberget. Båda är tagna vid samma tillfälle - ungefär vid den här tiden på året 1979. Vad ska man säga? Tiden går...

Cirklar och sånt

Nu är vi i alla fall tillbaka där vi började - i Västergötland. Den andra maj är det meningen att vi ska flytta in i Erik-Jonsgården (om de får undan all bråte!) Jippi! Egen gård! Inte sitta och pendla till stallet! Bestämma rutinerna själv! Helt strålande. Johan har tillbringat de senaste två veckorna med att bedriva traktorforskning (han kan snart doktorera) och själv letar jag efter en häst till. Hoppas ju att Emma ska flytta sina två hästar till oss. Det vore suveränt! Hon är fantastiskt gullig, och det har varit ett enormt lyft att få en distanskamrat. Dels har hon mycket bättre karaktär än jag och ger sig ut oavsett väder eller tid på dygnet. Dessutom är det bra för mig att rida med yngre tjejer som inte är så himla hariga utan öser på litegrann. Det blev väldrigt tydligt under helgens tävling, Sydnärkeritten, som gick av stapeln den 2 april.
Vi packade in Strax och lilla Paxzina i trailern och åkte till Pålsboda utanför Hallsberg. Det var lite ruggigt på morgonen och snön låg kvar i skogen, men vi hade broddar så det var lugnt. Eftersom Strax efter incidenten på Billingeritten är väldigt taggad i starten, ville jag försöka komma iväg bland de första, så att han inte skulle känna att han blev ifrånsprungen. Det var en bra taktik - han frustade iväg med ganska vidlyftiga kliv, men han behöll i alla fall alla fyra benen på marken. Vi fick sällskap av Anna Lundholm, som jag träffade på distanslägret i Flen i höstas. Det roliga var att Strax kände igen hennes häst Sheila när hon lastade ur. De stod i boxarna bredvid varandra på lägret och gick i samma hage, så han visste vem hon var. Häftigt! Anna är runt 20, så hon höll också god fart och det var bara att hänga på. Allt gick som smort tills vi skulle veteriärbesiktiga efter första slingan. Så fort Paxzina kom några meter ifrån Strax, blev han helt hysterisk. Han skrek och gapade och stegrade och röjde. Den stackars veterinären såg helt förskräckt ut. Till slut fick Johan lyfta ena frambenet så att hon kunde lyssna på honom, och då gick det bra. Pausen var hela 40 minuter lång, vilket var jätteskönt. 30 minuter är lite kort om man ska hinna äta och kanske till och med kissa.
Den andra slingan gick i ett ännu högre tempo än den första. Nu fick vi sällskap av Sveriges näpnaste distansekipage, Pauline och Bran. Bran är en shettis som mäter hela 1.03. Han hängde med de stora hästarna utan problem. Det enda problemet verkar ha varit att de andra hästarna inte riktigt visste vad han var för en. Strax blev alldeles förskräckt när han galopperade bakom oss. Han kanske trodde att han blev jagad av en hund :)
Vi kom in mot mål i samlad trupp och red nästan samtidigt över mållinjen. Härligt!

Det fina målfotot är taget av Emmas mamma Inga.

Kontinuitet var det, ja...

Dags att få lite fart på resumén, så att vi kan övergå till det som händer nu. Det är ju liksom mer intressant.
2008 hamnade jag och Strax i Stockholm, eftersom Johan dök upp och frågade chans. På våren red vi vår första prova på, vilket var en ganska sävlig historia. Tyvärr så blev det ingen säsong det året, eftersom Pjompen skadades i hagen på betet.
2009 var det åter dags för en PP i Lovisedal. Den här gången var hästen i bättre form, och vi höll god fart, nämligen maxfarten på 10 km/tim. Det gick jättebra och gav verkligen mersmak. Bilden längst upp är tagen precis före starten.
Tyvärr så blev det ingen säsong det året heller. Först blev Strax sparkad av en ondskefull häst i hagen. Det var en av flera sparkar av samma häst, och jag bestämde mig för att flytta. Som tur var blev en plats på lösdriften på Fågelsången ledig, så vi flyttade dit. Men första dagen som Strax släpptes in med de andra hästarna lyckades han köra in en pinne i benet. Det resulterade efter mycket fram och tillbaka i en operation, eftersom han hade fått en abcess inne i benet. Operationen gick bra, men han stod från den 25 juni 2009 till i januari 2010. Suck...
På sommaren 2010 var det dock dags för vår tredje PP, den här gången på Uppsalaritten. Det var stekhett, 30 grader i solen, och i skogen svärmade flugor och bromsar runt ekipagen. Allt gick dock bra, och det var väldigt roligt att vara i gång igen.

Lägg märke till den något generösa midjan...

I augusti var det dags för vår första clear round - 50 km på Billingeritten. Starten blev något kaotisk. Först började regnet vräka ner, och när vi väl kom iväg kom plötsligt en av hästarna som gick längst bak skenande förbi alla andra. Strax blev både rädd och taggad och ställde sig på bakbenen. Det tog en stund att lugna ner honom, men till slut kunde han koncentrera sig på att trava i ganska lugnt tempo. Det var lite kladdigt på sina ställen, men det var en härlig ritt, och det var roligt att vara "hemma" igen. Pjompen gick i mål med krafter kvar och klarade slutbesiktningen galant!

Midjan fortsatt något generös...

Här är min fina man och min trötta häst i pausen före andra sträckan.
På hösten var det dags för den första tävlingsritten - 50 km på Fjällnoraritten. Inför den hade både jag och Strax varit lite småknackiga, så det var med viss tvekan jag åkte dit. Till slut bestämde jag mig i alla fall för att åka. Det var en härlig höstdag och jag fick sällskap med Karin Gadde på första slingan. Hon äger Strax halvbror. De har samma pappa, men brorsan Portello är gjord med flit. Hon pulsade in snabbare än jag, så vi gav oss ensamma ut på andra sträckan. Efter några kilometer fastnade en sten i Pjompens sko. Jag hoppade av och lyckades få bort den, och fortsatte sen. Nu började hästen bli trött, men jag peppade honom så mycket jag kunde, och ibland fick vi lite draghjälp av andra. Några kilometer från mål fastnade en sten till i skon. Och den här gick inte att få loss! Naturligtvis hade jag glömt hovkratsen, och jag satt i tio minuter och kämpade för att få loss stenen. Till slut tog jag haken på biothantyglarna och bände och krånglade, och si! Äntligen lossnade den. Nu började det dock närma sig maxtid och jag visste inte om jag skulle hinna i mål på de tillåtna fem timmarna. Strax var dessutom öm i hoven, vilket sög musten ur honom. Jag sjöng och kom med glada tllrop hela den sista biten, och vi gick i mål...med 30 sekunder till godo! Puh!
I slutbesiktningen fick han en etta på rörelser, och det visade sig när vi var hos hovis nästa gång att han hade fått en lite utgjutelse under skon. Men vi var i alla fall godkända på vår första tävling!