Vårlycka

Tänk vilken skillnad det blir när man får en ridkompis. Plötsligt börjar man göra allt sånt där som man bara har gått och drömt om - hoppträna, lasta in hästarna och åka till ställen med fina ridvägar, gå på föreläsningar... När man inte är ensam blir allt så mycket lättare.
I söndags kväll packade jag och Emma in oss själva och hästarna och åkte upp på Lugnåsberget, vilket ligger ungefär en mil från stallet. Lugnåsberget är en sån där magisk plats - som Kinnekulle och Billingen, men liksom hemlig. Visst, folk åker till kvarnstengruvan och Minnesfjället, men det är inte alls samma ström som på grannbergen. Men det finns precis lika mycket blå- och vitsippor på Lugnåsberget som i Valle på Billingen, och lika vackra lövskogar. Och blåsipporna hade redan kommit! Vi såg till och med en och annan vitsippa, men inte lika många.
Det var en ljuvlig kväll, den första vårkvällen. Vi red på underbara grus- och gräsvägar som slingrade fram mellan fält och genom skog. Emma är uppväxt på Lugnåsberget, så det blev en liten vandring nedför minnenas aveny. Hon visste precis vart vi skulle rida och pekade ut var hon och hennes syster hade lekt som barn och var de hade kört galopprace med ponnysarna. Vilken fantastisk miljö att växa upp i!
Trots att vi höll ett lugnt tempo blev hästarna alldeles svettiga, så varmt var det. Och vi såg till och med några mygg! Så nu förklarar jag vintern definitivt för över.
Eftersom jag har en mobil från Hedenhös som saknar kamera, fick jag leta fram några gamla bilder från Lugnåsberget. Båda är tagna vid samma tillfälle - ungefär vid den här tiden på året 1979. Vad ska man säga? Tiden går...