Med anledning av att Ridsportförbundet firar 100 år går Jubileumsritten genom Sverige. Vi hade äran att få rida en av sträckorna - Karlsborg till Forsvik.
Starten gick på Fästningstorget inne i Karlsborgs fästning. Man riktigt kände hästhistoriens vingslag - tänk bara att få rida i Livregementets husarers spår! Pjompisen kände också av stundens allvar och drog in magen allt han orkade.
Innan starten höll Gitz Johansson, som är ordförande i Billingens distansklubb, ett litet tal och överräckte budkavlen till Sofia Bayard på Bandy, som skulle forsla den till Forsvik och lämna över den till nerkingarna som tog vid där. Det kändes riktigt högtidligt!
Gitz med budkavlen
Vi var fem stycken som red sträckan: jag på Pjompen, Johan på Tickan, Emma på Totte, Frida Welldal-Green på Hero och Sofia på Bandy.
På väg ut från fästningen
Alla som har varit på Karlsborgs fästning vet att man tar sig ut och in via några valv. Där fick vi snällt stanna och vänta på grönt ljus :) Vi fortsatte längs den fina strandpromenaden bort mot kanalen, och självklart blev det broöppning lagom tills vi kom fram. Vilket i och för sig var bra, för då kunde valda delar ur sällskapet justera sin klädsel så att de slapp svettas ihjäl.
Vi fortsatte ut ur Karlsborg, och efter några små omvägar kom vi ut på grusvägarna som leder mot Forsvik och kunde öka tempot.
Vi kom fram till det vackra Forsvik 10 minuter sena, vilket ju inte är så mycket att orda om. Där var det fullt med folk, och nerkingarna var säkert tio stycken. Budkavlen överlämnades högtidlingen, nerkingarna gav sig ut på nästa sträcka och vi begav oss till de väntande transporterna.
Johans snälla pappa Harald hade förbarmat sig och forslat bil och släp från Karlsborg till Forsvik. Han fick dessutom en ganska upphetsad Bappiloor på halsen, men det hade avlöpt utan några värre missöden.
Fika i det grö...gråa
Gitz hade med sig mackor och fika, så vi lastade hästarna och lät oss väl smaka. Man blir hungrig av äventyr! När det mesta var uppätet satte vi oss i bilarna och vände hemåt.
Och då kom regnet. Stackars ryttarna från Nerikes, de måste ha blivit helt genomblöta! Det fullkomligt vräkte ner. För vår del var det ju en mycket lyckad dag, men vi hade under alla omständigheter kunnat säga: Vi hade i alla fall tur med vädret!
Bappilooren hade en ganska jobbig dag, med en förfärande mängd både människor, hästar och andra hundar att hålla reda på. Hon kollapsade i bilen på vägen hem, det lilla pyret. Hon kanske börjar bli stor, men innerst inne är hon en väldigt liten hund :)
Jag bodde i ganska många år i London. Där bodde även min bror Olof, hans fru Katarina och sedermera deras son Eric. När min svägerska Katarina väntade barn träffade familjen det engelska paret Jane och James på föräldragruppen, och sönerna Eric och Thomas föddes med ganska tätt mellanrum.
När de började prata och Thomas skulle säga Uncle Olof så blev det i stället det bevingade Anka Lulu. Som namn betraktat måste det ändå rankas i de högre divisionerna.
Nu är vår gamla oanvända urinbrunn full med Anka Lulu. Gräsandshonan som fick ungar upp i den fina källdammen i hagen har av nån anledning känt sig tvingad att flytta sina små till det något grumliga vattnet i gödselbrunnen, så där bor numera åtta fjuniga småttingar.
Häromdagen skedde ett gruvligt tillbud. Vi tänker fylla igen brunnen och har hällt i jord, grus och diverse skräp, bland annat sånt där nätstaket som alltid sitter runt skolgårdar (som har ett namn som jag för mitt liv inte kan komma på). Där hade en av andungarna fastnat, och i sina försök att komma loss hade den bara trasslat in sig ännu värre.
Som tur är håller vi på att ta bort taggtråd runt en hage, så jag hade en enorm hovtång inom räckhåll och kunde klippa loss det lilla livet. Han hade skurit sig lite på benet, men än så länge överlever han. De var åtta stycken från början, och jag räknar nervöst varje dag.
Andmamman blir väldigt upprörd om man kommer för nära (Boffen tog sig häromdagen ett dopp i det uppfriskande vattnet, vilket ledde till att mamman fick totalt nervsammanbrott) så jag vill inte vara där och störa med kameran. Men tro mig - de är söta som karameller!
Men en hjälte lika fullt! Efter nio mil var den annars så sturiga Pjompen inte så tuff, men han kämpade på hela dagen, trots att han blev trött mot slutet.
Den här gången beslöt jag mig för att gå med i starten, och vi blev en liten klunga med mig, Cecilia Hellesen-Hansen på Cecora's Princess, Towe Andersson på Prawo och Catarina Nicklasson-Gren på Karizima. Vi höll ganska lagom fart, trots att Pjompen fick nervsammanbrott den första biten och försöka sticka. Efter nån mil lugnade han sig, och vi höll nånstans mellan 14 och 15 km i medelhastighet, vilket var perfekt för vår del.
Men nån halvmil före mål gick en av de andra tjejerna upp på sin lilla arab och drog upp tempot, och uppför den sista långa och branta backen galopperades det. Jag försökte få Pjompen, som ju har en del stjärt att släpa på, att trava uppför backen men det lyckades inte. Inte mycket att göra, och han kändes fin när vi kom in i första grind.
Här hade jag missat att man väldigt enkelt kunde ställa upp lite hinkar för kylning, så Johan fick springa och hämta grejerna som stod kvar borta vid transporten. Dels tog det ju tid, och dessutom fick Pjompen stå med rumpan bar utan täcke en ganska lång stund, vilket skulle visa sig vara mindre lyckat. Till slut kom vi i alla fall in till besiktningen, som gick bra. Dags för paus och mat, men när jag hade ätit en stund såg jag plötsligt att Pjompen frös så han skakade. Stackars! Vi hade missat hur kall vinden var och inte lagt på tillräckligt med täcken, så vi fick packa in honom i varenda täcke vi hade. Till slut, lagom tills vi skulle ut på andra slingan, slutade han skaka.
Jag tappade ju några värdefulla minuter i första grind, så de andra gick ut lite före mig. Jag övervägde att försöka ta mig i kapp Cecilia, som låg närmast, men jag kände snabbt att nedkylningen hade kostat på och att Pjompen var stel i bakbenen. Jag bestämde mig därför för att låta honom gå i lugn takt och värma upp, vilket innebar att vi halkade ännu längre efter.
Vi knatade i alla fall på, även om jag märkte att Pjompen saknade sällskapet. Några kilometer före grind blev vi omridna av Timmy Compier, som redan var ute på tredje slingan! Han hälsade glatt och svischade förbi, och det gav lite energi. På väg upp för backen fick vi sällskap av en tjej på en travare, och Pjompen travade ända in i grind.
Glada veterinärer tycker vi om!
Nu gick pulsningen smidigare och vi var noga med täckena, och snart var det dags att ge sig ut igen.
Vi hade nu ridit 6,5 mil, tre av dem på egen hand, och det började kännas i både kroppen och knoppen. Precis när jag red ut på tredje slingan spelade de "Ack Värmeland du sköna" i högtalarna, och den är så fin så jag bölade en skvätt. Det var ganska skönt att trava fram och låta tårarna rinna och liksom erkänna att man var trött. Sen kändes det bättre, och vi gnetade vidare.
Jag tror att det var på den här slingan som jag gjorde en liten felridning. Ingen katastrof, men onödigt eftersom det drog ner tempot. Den här gången ville Pjompen inte trava uppför sista backen, så jag hoppade av och försökte peppa honom. Pulsning och besiktning avlöpte utan problem, vi åt och drack och gav oss ut på den sista milsslingan.
Trötta var vi! Men det gick ändå, mycket tack vare vår fina groom som hejade fram oss efter vägen. Vi gick uppför sista backen, Pjompen drack länge av det utställda vattnet, och sen vände vi mot mål.
Vi lyckades nästan galoppera över mållinjen, men Pjompen hade faktiskt så mycket krafter kvar att han orkade fjolla för transporten med målfunktionärerna.
Vi kunde gå in till besiktningen ganska snabbt, och Pjompen var riktigt fin. Godkända på 90 km!
Vi kom visserligen sist, men jag är jättenöjd med min 11,9 km/tim.
Dagen efter, på söndagen, var det Johans och Tickans tur att gå sin andra CR. I Finnerödja var hon ju väldigt jobbig i veterinärbesiktningen och höll nästan på att inte få starta, så vi var lite spända på hur hon skulle bete sig den här gången. Våra farhågor kom dock på skam och Tickan var riktigt välartad när de klämde och tryckte på henne.
Lyckligtvis var Emma med och groomade. Det var tur på flera sätt - dels så var jag inte så mycket att hänga i julgranen efter lördagens bravader, och dels blir det fler kort tagna när man är två.
Starten var hur städad som helst, även om Johan hävdar att han var så nervös att han inte minns nånting. Han slog följe med Lena Andersson-Palosaari på Dolchevita, och de höll god fart.
I PP och CR är det ju lite mer spridning på hästtyper än i de högre klasserna, och det är alltid många fina hästar att titta på.
Jessica Holmgren på Troja och Diana Jahjai på Happy Meal
Claudia Flood Västlund på Dancing Spots
Eva Mårgård på Kiidajj
Jessica Holmberg på PQs Solero
Tottes mamma TS Cimadonna med Sarah Norberg
Tickan gick som en klocka, enda problemet var att det gick lite för fort. Så efter vila och mat gav sig Johan ut på de två sista milen med många förmaningar ringande i öronen. "Rid inte för fort!"
Som tur var startade några 8-milare samtidigt som Johan skulle i väg, för annars hade det nog varit svårt att få Tickan att skiljas från kompisarna. Nackdelen med det var att tempot var lite för högt. Men vid första groom-stoppet lät Johan de andra sticka i väg runt en krök innan han red vidare. Tickan var mycket missnöjd med att plötsligt vara helt ensam och körde ett av sina vres:
"Vart tog de vägen...?"
"Nähäpp, då tänker då minsann inte jag fortsätta."
"Aldrig i livet! Hupps, vad hände?"
"Okej, då, om det ska va så himla viktigt."
Vi åkte vidare till nästa stopp, smått nervösa för att Johan skulle dyka upp för fort, men minuterna tickade i väg. Efter en precis lagom lång stund kom ekipaget trippande, stannade till och tog lite fika.
Sofia Bayard på Bandy Boy gick ut väldigt lugnt på första slingan, men efter att ha passerat en hel drös i grinden så satte hon upp farten och närmade sig snabbt bakifrån.
Några 8-milare passerade ungefär samtidigt som vårt ekipage, och en av dem var Elinor Beckman på sin fina Bandolero Grande. Hon slutade tvåa i sin klass och fick dessutom Best Condition. Reespect!
Och så, 31 minuter över ett, red Johan i mål som första ekipage.
Han följdes strax efteråt av Sofia på Bandy och Lena på Dolchevita.
Även slutbesiktningen förflöt utan tillbud och Tickan blev godkänd. Inte illa för en gubbstrutt på en ilsken märr :)
Det blev en väldigt rolig helg, även om det var tungt att släpa sig upp i söndags morse igen. Alla är nöjda och hästarna visade sig från sin bästa sida.
Det gjorde även arrangörerna, som hade ordnat en fantastisk tävling. Både för ryttare och groomar, kan jag intyga. Allt flöt perfekt, det var skönt med vatten utställt på slingan, kanon med skyltar till groomställena, och sist men inte minst: Ett inramat foto av mig och min Pjompis ute på banan. Det blev i alla fall jag väldigt glad över!
Tack till alla som satt kvar och väntade på att vi skulle komma i mål. Nästa gång hoppas jag slippa vara den som alla väntar på...
