Jag bodde i ganska många år i London. Där bodde även min bror Olof, hans fru Katarina och sedermera deras son Eric. När min svägerska Katarina väntade barn träffade familjen det engelska paret Jane och James på föräldragruppen, och sönerna Eric och Thomas föddes med ganska tätt mellanrum.
När de började prata och Thomas skulle säga Uncle Olof så blev det i stället det bevingade Anka Lulu. Som namn betraktat måste det ändå rankas i de högre divisionerna.
Nu är vår gamla oanvända urinbrunn full med Anka Lulu. Gräsandshonan som fick ungar upp i den fina källdammen i hagen har av nån anledning känt sig tvingad att flytta sina små till det något grumliga vattnet i gödselbrunnen, så där bor numera åtta fjuniga småttingar.
Häromdagen skedde ett gruvligt tillbud. Vi tänker fylla igen brunnen och har hällt i jord, grus och diverse skräp, bland annat sånt där nätstaket som alltid sitter runt skolgårdar (som har ett namn som jag för mitt liv inte kan komma på). Där hade en av andungarna fastnat, och i sina försök att komma loss hade den bara trasslat in sig ännu värre.
Som tur är håller vi på att ta bort taggtråd runt en hage, så jag hade en enorm hovtång inom räckhåll och kunde klippa loss det lilla livet. Han hade skurit sig lite på benet, men än så länge överlever han. De var åtta stycken från början, och jag räknar nervöst varje dag.
Andmamman blir väldigt upprörd om man kommer för nära (Boffen tog sig häromdagen ett dopp i det uppfriskande vattnet, vilket ledde till att mamman fick totalt nervsammanbrott) så jag vill inte vara där och störa med kameran. Men tro mig - de är söta som karameller!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar