För nästan tio år sen hamnade jag och min bästa väninna Anne av en slump på en kinesisk film av den för oss helt okände regissören Zhang Yimou. Kanske var det tack vare "Crouching Tiger Hidden Dragon" som kommit några år tidigare, kanske var biljetterna slut till filmen vi egentligen hade tänkt se - jag minns inte. Filmen hette i alla fall "Hero", och när eftertexterna började rulla satt vi bara och gapade (vi snöt oss lite också, och torkade några tårar). Jag hade sinnesnärvaro nog att se vem som hade gjort den fantastiska översättningen, och det var den eminente Jonas Fåhraeus som lyckades förmedla ett medeltida Kina utan att låta som en högtravande idiot.
Allting i filmen var bedövande vackert, inte minst musiken, och det var ingen mindre än Itzhak Perlman som hade ställt sin violin till förfogande.
Några år senare gjorde Zhang Yimou "House of Flying Daggers", och då vågade han gå hela vägen och välja ett kinesiskt instrument i stället för ett västerländskt. Den märkliga erhun låter nästan som en människoröst och får i alla fall mig att rysa så att till och med de små hårstråna på tårna ställer sig upp.
Båda filmerna tillhör genren wuxia, som har gamla anor i Kina. Det är som ett slags samuraj-fantasy, och det förekommer mycket flygande över hustak och gående på bambuträd. Det är med andra ord helt fantastiskt! Och vackert, så vackert...
Edit: Sen jag skrev det här inlägget har den underbara lilla fan-filmen tagits bort från youtube, så nu blir det bara musiken utan rörliga biler. Ja, ja...
Alla som är intresserade av distansridning vet att den spanska hästen Ikland fick Best Condition på VM i Euston Park. Fräsch som en nyponros var han. Och vad får han för foder? Pavo, så klart! Det kanske inte var hela förklaringen, men ändå :)
Det kom ett paket från Frankrike med en Podium Champion TT på 17 tum. En bättre begagnad som till och med verkar ha ull i gumpen och är jättemjuk och skön. 17-tummarn är snäppet bredare än 16 tum - precis det som behövdes för Pjompen. Äntligen en sadel som passar! Min gamla Star Trekk är nu så eländig att jag måste tejpa den med silvertejp. Det var det nya.
Det gamla är att Pjompen har återfått sin gamla form, nämligen den runda. Hur det gick till har jag ingen aning om, det finns nämligen ingenting att äta i hagen. Han kanske smiter ut på nätterna och hetsäter enslige i grannens plansilo. Så måste det vara.
Castlebar Gulfstream fanns förra året på semin i Frankrike. Han är uppfödd av Meg Wade och bor i Australien. Han är efter Chip Chase Sadaqa och undan Franklin Rajul - jag är ingen expert, men det luktar starkt av crabbet. Gulfstream är helbror till Crystal Flyer, som vann Tom Quilty 2000, och till Kurrajong Concorde, som vann Tom Quilty 2011, såldes till UAE, döptes om till Yamama och kom tvåa på VM i Euston Park. Hyfsat övertygande statistik :)
Ekby Foder, det vill säga jag, Johan, Bappilooren, Boffen, Tickan med Pickan och Pjompen, har fått förtroendet att börja säja Pavo-foder. Jättekul! Och precis som med hösilaget är det en produkt som vi ger våra egna hästar. Så här i början får vi sälja direkt från pall, men sen är det meningen att det gamla stallet ska fungera som gårdsbutik. Vi måste bara täta från spannmålstorken ovanför och piffa upp det lite först :)
Den fina Ikland, som kom femma på VM, fick mig att börja snoka runt om shagyaaraber. Då ploppade genast vinnaren i distans-VM i Aix La Capelle 2006 upp. Ännu en spanjor, vid namn Miguel Vila Ubach, på shagyan Hungares som är uppfödd på stuteriet i Bàbolna.
Bilden på Ikland är förresten från bloggen Solo Raid, där det finns fullt med bilder av fotografen Kristian Fenaux.
Här går Miguel och Hungares i mål i spöregnet. Underbar bild!
Och eftersom alla goda ting är tre, får det bli ännu en skimmel som släpar runt på en gubbe modell mindre. Fina, fina Easy Font Noire på väg genom Ispagnac, skulle jag gissa. Som sagt, de är ju inga stora killar, de där sydlänningarna :) Vad är det man brukar säga - tre äpplen hög?
Lite i skymundan av YREM i Belgien gick årets upplaga av Floracs 16-milare av stapeln. Den vanns av den ljuvliga Easy Font Noire. Hon och hennes ryttarinna Cécile Miletto-Mosti var egentligen kvalade till VM i England, tack vare seger på CEI*** i Fonatinebleau i våras, men Cécile skadades svårt vid en ridolycka strax efter och låg koma i flera dagar. Det var i stället hennes man Laurent (Loranga) Mosti som fick hålla i tyglarna, och han är ju inte helle nån klåpare. Easy ledde hela tävlingen och fick springa alla de 16 milen helt ensam. Som grädde på moset tilldelade hon dessutom Best Condition. Otroligt fint litet sto, och paret Mosti är några av mina absoluta favoriter bland elitryttarna.
Vid SM på Göingeritten började ju min kamera krångla och en massa bilder och filmer försvann. Nåt med minneskortet, stod det. Eftersom jag inte är så haj på teknik fick det liksom bero, och under VM i England fick jag låna en kamera av snälla Emma. När jag skulle tanka över bilderna till datorn invigde hon mig i en hemlighet som hitintills varit mig förborgad. Man tar minneskortet och pluttar in det direkt i datorn. Och vips! Inget kludd med sladdar och annat tjafs. När jag sen gjorde samma sak med mitt eget minneskort visade det sig att alla SM-bilderna låg gömda långt inne i minnets djupaste vrår. Så här kommer ett mycket försenat bildreportage från årets distans-SM, där bland annat två VM-hästar deltog.
Lars Thunander på Robin Hood, 160 km
Kjell Westerback på William, 160 km
Emma Persson på SG Argentina, 160 km
Emma på Hero, Anne Lidholm på Estrella på sista slingan 80*
Väntande groom - Ulrika spanar i fjärran
Målgång Estrella och Hero
Lite välförtjänt vila vid paviljongen
Hero pustar ut
Efter fjärde slingan blev det väldigt rafflande. Annelie och Dahle ledde före Ellen Suhr på Shah Nahim under de första slingorna, men sen gick Ellen om. Men på fjärde slingan kom Annelie ikapp, och de gick mot inpulsningen samtidigt. Snacka om jämnt!
Hero var jättefin dagen efter tävlingen. Men han tyckte nog att det var mycket väsen för ingenting!
Under VM:et var tätgruppen ungefär som "Tio små negerpojkar" - den tunnades sakta men säkert ut för varje grind. Några minuter efter täten låg hela tiden ett ekipage som var så där alldeles extra fint. Vi förstod av färgerna på tränset att det var en spanjor, men vi hade ingen aning om vem det var. Hästen tassade fram som en smidig liten katt, och häst och ryttare var i perfekt harmoni. Efter lite snokande visade det sig att det rörde sig om Álex Luque på shagyaaraben Ikland. De slutade på femte plats och till vår stora förtjusning vann de även Best Condition.
Shagyaaraber är ju väldigt fina och de verkar lämpa sig synnerligen väl för distansridning. Den franske hingsten Shogun är pappa till otaliga 16-milshästar, varav många exporterats till Emiraterna. Men det finns fler fina shagyahingstar - se och njut!
Shogun
Djardan
Lohengrin de Crouz
Alla de här hingstarna finns på det franska stuteriet Élevage de Crouze, som har en väldigt trevlig hemsida där man kan sitta och drömma :)
Man kanske skulle skaffa sig ett sto i alla fall...
Man ska kalla en spader för en spader. Vilken skitsommar! Eller sommar, förresten. Fem dagars sol ingen sommar gör. Hur som helst så lyckades vi genom vad som bara kan kallas för "gerillaskörd" bärga 130 ton hösilage på förstaskörden, så vi är väldigt nöjda. Och snart drar andraskörden i gång (såvida vi inte blivit tvungna att bygga en båt och packa ombord oss själva och alla djuren på den.)
Trots regnet har det varit en händelserik sommar, och den avslutades med ett riktigt äventyr - VM i distansritt i Euston Park i England! Jag, Johan, Emma och Ulrika Myhr bestämde oss redan tidigt i våras för att åka och lyckades hitta ett hotell som verkade okej.
Det började lite svajigt när vi nästan missade planet från Västerås på grund av en trafikomläggning som tog en halvtimme extra. Det var jag som körde, och jag blev så nervös att vi skulle komma försent att jag blev alldeles flammig på hela kroppen! Vi hann i alla fall fram med nån minut tillgodo, men jag var fläckig en bra stund.
Väl framme på Stansted hämtade vi ut en liten hybrid-Toyota med automatväxel (ett krav från Johan, som åkte på att brottas med vänstertrafiken) och åkte till hotellet och checkade in. Sen begav vi oss genast till tävlingsplatsen för att reka inför tävlingsdagen.
Förväntansfulla åskådare
På tävlingsplatsen höll många fortfarande på att förbereda snabbgroom och viloområde. Sofia och hennes man Martin skulle hinka för Annelie Eriksson - Sofia i grind och Martin ute på banan.
Sofia kvällen före tävling
Ena sidan av snabbgroom/viloområde
När vi kände att vi hittade hyfsat satte vi kurs mot nästa utmaning - mat!
Vi hamnade på den indiska restaurangen Orissa och åt tills magen stod i fyra hörn och en snibb, som min mormor brukade säga. Mums!
Halv sju nästa morgon var vi tillbaka på Euston Park och väntade på starten. Det var härlig stämning, spänningen ökade ju närmare klockan sju det blev och fler och fler ekipage samlades framför startlinjen. Några sekunder före sjuslaget radade plötsligt grönklädda funktionärer upp sig längs startlinjen och försökte hålla fältet tillbaka, men de höll på att bli nedridna när klockan slog om till 07:00:00:00. Hundrafemtio hästar dundrade i väg - några i sporrstreck, men de flesta i mer rimlig fart. Sist av alla kom norska Ellen Suhr på en ganska exalterad Shah Nahim. Efter en del krångel och några turer på bakbenen kom de iväg till slut, bara för att mötas av en häst som leddes tillbaka mot startlinjen. Det visade sig senare att en ryttare hade fallit av och brutit nånting.
Vi visste inte riktigt hur nära vi skulle komma ryttarna. I England finns ju ingen allemansrätt och dessutom deltog stora delar av flera länders statsöverhuvuden i tävlingen. Skulle banan kantas av ilskna markägare med hagelbössor och livvakter med pistoler i innerfickan? Vid minsta övertramp, skulle det genast dyka upp en limousine och skjuta ner en? Men alla våra farhågor kom på skam, vi blev inte ens utslängda från VIP-området när vi råkade förirra oss dit. Det var lätt att ta sig ut till banan och de olika groom-platserna. Här kommer tätgruppen vid den första groomplatsen på andra slingan:
Här var tätgruppen som följer: Jaume Punti Dachs, ESP, på Elvis Hab, Sheik Mohammed bin Rashid al Maktoum, UAE, på Madji du Pont, Maria Alvarez-Ponton, ESP, på Nobby, Shejk Rashid Dalmook al Maktoum, UAE, på Yamamah, Shejk Khalid bin Hamad al Khalifa, BRN, på RP Sebastopol, Yacoob Yousif Yakoob Al Hammadi, BRN, på Kalharabi Katar (eller tvärtom, båda hästarna är skimlar) Mohammed Tahous al Naimi, QAT, på Leonardo, Shejk Hamdan, UAE, på Marmoog, Ahmad Mohammed Belqaizi, UAE, på Dandy och Ali Khalfan al Jahouri, UAE, på Vendaval.
Ja, ni ser vartåt det barkade redan på ett tidigt stadium - emiratier så långt ögat nådde.
Det märktes även på tävlingsplatsen, där det framåt eftermiddagen stod inte mindre än tre emirat-helikoptrar parkerade samtidigt. Men som sagt - trots tävlande dignitärer var det som vilken fem-milstävling eller Clear Round som helst och man kom väldigt nära. Till exempel här, på näst sista slingan.
Här hade täten tunnats ut. Både Jaume Punti och Shejk Hamdan åkte ut i fjärde grinden, och då begav sig båda ut för att hinka i stället. Några i vårt sällskap blev lite pirriga när vi plötsligt stod mitt emot den söte Hamdan, och jag tror till och med att det blev lite kort tagna i smyg. Han är ju ändå prins!
De svenska ryttarna gjorde väldigt bra ifrån sig. Annelie Eriksson låg länge bra till, men åkte tyvärr ut i re-inspection inför sista slingan. Hon hade ett fantastiskt groom-team som bland annat bestod av två "springpojkar" av rang. Här en bild från den fantastiska belgiska distanssidan, där det finns massvis med fina bilder.
Vi blev vittne till hur Martin Bayard sprang som vinden i 300 meter bredvid en galopperande Dahle och distribuerade fyra skjöljmedelsflaskor fulla med vatten till Annelie utan att spilla en droppe. Efter det döptes han om till Super-Martin. Det är inte Martin på bilden, utan en annan av Annelies raska groomar, som jag tyvärr inte vet namnet på.
Bästa svenska blev Frida Ekström på fina Zinner på det nya svenska rekordet över 160 km, 19.48 km/tim. Yvonne Ekelund på Baron Grey Star blev 44 på 17.48 km/tim. Cecilia Hellesen-Hansen fick inte gå ut på sista slingan på grund av det ökända ovädret, som var helt overkligt! Här är Cecilia och Bomb Jack på väg ut på fjärde slingan.
Så vem vann, då? Det gjorde naturligtvis Shejk Mohammed. Nobby fick pulsa om i grind fem och tappade fyra minuter på täten. Var det avsiktligt, för att hon skulle ge sin arbetsgivare ett försprång, eller blev hon bara för ivrig? Det spekuleras ganska mycket på olika forum, men hon var i alla fall så här glad när hon klarade slutbesiktningen.
I Lexington var det ju en del tjafs om upptravningen i slutbesiktningen, men den här gången fanns inget att anmärka på. Möjligen smurf-armadan från UAE som dök upp från ingenstans så fort shejkena var i faggorna och som körde sitt eget rejs.
Det blev storslam för UAE, med både individuellt guld och lagguld. Hade det varit en tävling för uppfödare hade Frankrike varit överlägsna segrare - sju av topp tio var franska hästar. En fantastisk helg med vackra hästar, dramatik, reng och åska. Det enda som retar mig är att de snygga kepsarna hade tagit slut innan vi fattade att man delade ut dem gratis!
