Det var en helg i världspremiärernas tecken. Finnerödjaritten i det vackra Tiveden, och fyra debutanter som provade sina vingar.
Debutant nummer ett var Orion, alias Frosty Bollocks. Han hade sällskap med Emma på sitt livs första distanstävling, och det var som om han aldrig hade gjort nåt annat. Gick som en klocka, klarade veterinärgrinden galant, åt som en häst.
Debutant nummer två var Tickan. Hon tog sällskap med Johan på sin första distanstävling, och även om hon inte gled fram lika friktionsfritt som Orion så får man nog säga att det gick över förväntan. Det var lite skakigt i besiktningen (Va, ska hon TA på mig?!) och kanske inte bara glada miner mot de medtävlande ute på banan, men annars gick det bra. Tyvärr blev det nästan tappsko en bit in på andra slingan, men det redde sig det också.
Debutant nummer tre var min finaste Johan. Som ende man (var håller alla karlar hus?!) tog han sig runt sin första Clear Round, trots att han fick gå den sista milen på grund av tappskon. Det är tur att han har lite cykelmuskler kvar :) Lite nervös innan start, men han höll nerverna i schack och klarade allting galant, trots att han inte har den lättaste hästen.
Och så sist men inte minst - debutant nummer fyra. Babbilooren hade premiär som groom-hund, och även hon skötte sig över förväntan. Jag var lite nervös för att hon skulle skälla ut varenda människa efter noter, och även om hon kanske höjde rösten ett par gånger så var det inget att orda om. Jag kunde till och med lämna henne vid viloplatsen och försvinna bort och hämta vatten utan att hon opponerade sig. Och det är ju tur att hästmänniskor inte är så hundrädda av sig eller får panik om de får lite smuts på byxorna :)
Till skillnad från Sämsholmsritten, där vi var två hinknissar på ett ekipage, var jag denna gång ensam nisse åt två ekipage och det hade väldigt menlig inverkan på fotograferandet. Jag lyckades ändå få några bilder på andra ekipage, även om det inte blev så många.
"Rosa tjejen" - Beatrize Öberg-Tillbom på Natallica
Maria Mildh på den söta Ronya
Vinnaren Anita Jansson på Wox, som elegant sitter av efter målgång
Tvåan Birgitta Almlid på vackre Lawrence
Det var en riktig höjdartävling, med fantastiska funktionärer och jättefin tävlingsplats (riktiga toaletter, bara en sån sak!) Tack, Nerikes Distansryttarklubb!
Vill dessutom tacka Birgitta Almlid, som sprang och hämtade en röd rosett åt oss när vi insåg att en brunstig Tickan på tävling gärna hötter med baknävarna. Och tack till Gun Karlsson, som sprang runt och letade efter oss på hela tävlingsplatsen för att överlämna rosetter, diplom och tävlingsböcker. Det kallar jag service minded :)
Vi hoppas att det blir tävlingsklasser nästa år, för vi kommer garanterat tillbaka.
Sista långturen före Hökensås - fyra mil på drygt fyra timmar. Emma bistod med vägbeskrivning och lyxgroomning i form av Ballerinakex, finost, läsk och glada tillrop. Pjompen knatade på som en liten Duracell-kanin. Vitsippor vid Ymsens strand. Magiskt...
När vi flyttade hit hade jag ganska storvulna planer för renovering av hus, men i takt med att vi har investerat i gården och jordbruket har sagda renovering liksom bleknat som en hägring. Men man kan ju drömma! Och när jag satt och surfdrömde på nätet så hittade jag den här fantastiska mackapären. Det är en ny variant av en fransk duschställning från 1800-talet, med det suggestiva namnet "La Cage". Tydligen så är rören perforerade så att den duschande får små vattenstrålar på sig från alla möjliga håll och kanter.
Fantastiskt pampig, i mitt tycke, även om jag kanske inte hade valt att ställa den just på en äkta matta...
Men det slutar inte där! Tillverkaren, Catchpole & Rye, kände att det fattades nåt i sortimentet och knåpade ihop en tandemvariant - "La Cage d'Amour".
Va?! Är det inte precis en sån här man behöver när man kommer in efter kvällsfodringen och skalar av sig några lager skitiga kläder och tömmer ut ett halvt kilo hö på golvet? Lite glamour och rosenblad, är det för mycket begärt? En kärleksbur, helt enkelt!
Men man får tre hästar för samma pris som en sån där duschmojäng, så kanske inte ändå...
2009 red jag min andra PP på den allra första Fjällnoraritten. Jag fick sällskap av en ovanligt trevlig människa vid namn Ann, som hade ett lika trevligt varmblod vid namn Grandindi. Han var lite till åren kommen, så där 20 +, men det var full fräs i de gamla benen.
Det året låg snön kvar i skogen, så vi behövde inte rida så fort utan kunde sitta och babbla. En väldigt trevlig ritt, med andra ord.
Så häromdan satt jag och tittade på startlistorna för Lovisedalsritten. I CR är det nästan tusen starter, helt otroligt! Och när jag kom ner till PP såg jag namnet Ann Englund och Grandindi. Han måste ju vara tokgammal, tänkte jag, och bestämde mig för att skriva en rad och fråga.
Jorå, Grandindi har hunnit bli 27 år. Hur coolt som helst! Så i morgon håller jag tummar bara för honom. Och så för Ann, så klart :)
Babbilooren köptes lite hastigt och lustigt. Vi hade funderat på att skaffa en hund till ganska länge, men kunde aldrig komma överens om vilken ras. Johan ville ha en labrador och jag ville ha en terrier. Så när det dök upp en blandning mellan labrador och cattledog lät det perfekt. Och så var hon ju söt som en karamell. När vi sen började läsa på lite om cattledog dök det upp fraser som "väldigt vaktig" och "reserverad mot främlingar". Hm... Det var bara att hoppas att labradoren skulle ha en lite mildrande effekt.
Det där med reserverad mot främlingar stämmer i alla fall inte in på Babbilooren. Hon älskar alla jättemycket, och några stycken älskar hon ännu mer. Barn är hon extra förtjust i, och brukar hälsa dem med en variant av kanonkulan. Jag behöver kanske inte säga att det krävs väldigt tuffa barn med hundvana för att de ska ha nåt utbyte av Babbilooren. Annars blir det mest pannkaka av alltihopa.
Däremot har vi märkt att hon är väldigt mån om sin flock. Hon är själv ganska sträng mot Boffen, men om nån annan är det blir hon jättearg. Då ger hon sig till och med på vuxna hundar och brottar ner dem. Och när hennes syster hade fräckheten att fräsa åt Boffen, blev Babbilooren helt sjövild. Det var tur att hon var kopplad.
I dag var Babbilooren som vanligt med mig ute i stallet. Det var riktigt busväder, så jag bestämde mig för att ta in hästarna och lägga på tjockare täcken. Så jag tog Tickan i grimman och lät Pjompen gå före lös. I vanliga fall går Pjompen alltid rakt in, men i dag stannade han och betade så jag gick in med Tickan först.
När jag skulle öppna boxdörren tyckte Tickan att hon måste kasta sig, rakt i mitt ansikte. PANG! Vitt ljus och stjärnor. "Sitter näsan kvar? Flög framtänderna ut, eller blev jag bara bedövad?" Smällen var så hård att jag knäckte till ryggen, som har varit lite svajig på sistone. Fläsläpp och ryggskott - perfekt! När jag väl fick in hästen i boxen sjönk jag ihop på stallgolvet och storbölade, så ont gjorde det. Babbilooren blev jätteorolig och kom och tröstade, så då kändes det lite bättre.
Jag stapplade ut för att hämta in Pjompen, men jag vet inte om han kände av den dåliga stämningen, för han började fjolla och skulle låtsas vara upprörd. Men då rann sinnet på Babbilooren, och hon vallade honom resolut ända in i hans box. Där skällde hon ut honom efter noter innan hon muttrande trippade därifrån. Jag kunde bara lugnt stänga boxdörren, så var det klart.
Det är ju skönt att ha nån att hålla i när det blåser snålt, och det känns som om det kan blåsa rätt ordentligt innan Babbilooren viker ner sig. Hon pallar liksom trycket och tar fajten. Så där "he ain't heavy, he's my brother" ni vet. Babbilooren, min boj i bukten.
Förresten, om Loreen vinner Melodifestivalen ska vi kanske döpa om henne till Babbiloreen :)
När jag var liten läste jag Lucky Luke. Mina äldre bröder hade alla albumen, och allt som de gillade, gillade ju förstås också jag. Ett album hette "Ömfotingen" och handlade om den engelske adelsmannen Waldo Badmington som kom till vilda västern för att göra anspråk på ett arv.
Hero får mig alltid att tänka på den där Waldo. Samma fisförnäma min, med näsan lite i vädret.
På den här bilden ser han ju i och för sig bara snäll och glad ut, man om man känner honom så vet man att hans inre min egentligen ser ut så här:
Sen var ju steget inte långt till att försöka lista ut vilka figurer de andra djuren är.
Babbilooren är enkel, hon är Marsipulami. Hon är oerhört kärleksfull, nästan så att det blir jobbigt ibland, men om nån är dum så blir hon jättearg! Och så är de ju prickiga båda två.
Pjompisen är också ganska lätt.
Han kan vara lite sävlig, men han har en massa idéer som han själv tycker är väldigt bra. Och så är han en hopplös olycksfågel - precis som Gaston Lagaffe.
Totte är en liten filur.
Han ser änglalik ut, lite som en klok elefant, men under ytan kokar det av hyss och busiga påhitt. Han är Emil i Lönneberga.
Sen blir det lite svårare. Boffen är liksom bara Boffen - stor och snäll och kanske inte smartast i klassen. Men gulligast!
Tickan är lite som Prussiluskan - hon snurrar runt och lägger näsan i blöt och får alla närvarande att känna sig lite nervösa. Tur att hon är så söt!
Orion heter Frosty Orion, eftersom hans mamma är travare. Han kallas därför numera för Frosty Bollocks, efter tidningen Fast Bikes testförare.
Jag själv känner ju ett visst släktskap med Svampbob Fyrkant. Lite vimsig, med fånig uppsyn.
Emma ÄR My Little Pony.
Johan påminner lite om Kalle och Hobbe. Mycket frågor och funderingar, lite motvals. Och han bär gärna solglasögon.
Som sagt - fånerier :)
Så hände då det otroliga - vintern tog slut och distanssäsongen började. Sämsholmsritten var årets första tävling och Emma skulle rida 8 mil på Hero. Dagens knorr var att det måste ske på under 16/km i timmen för att noviskvala ryttaren (Hero är redan kvalad). Jag själv, som hoppas klara min första 8-milare på Hökensås i maj, skulle inte ha några som helst problem med att rida långsammare än 16 km/timmen. Men alla är ju olika...
Efter lite felkörningar kom vi fram till vackra Sämsholms gård, som dagen till ära flaggade både norskt och svenskt - en trevlig gest till de gästande norska ekipagen.
Viloområdet låg i år inne i ridhuset, vilket var väldigt bekvämt. Det utlovade regnet uteblev i och för sig ända fram till prisutdelningen på eftermiddagen, men det var ändå skönt att få vila under tak.
Klockan nio var det dags för start, och vårt ekipage verkade vara på strålande humör. Groomteamet bestod för dagen av undertecknad och Emmas syster Linda. Vi hade med oss vatten hemifrån och slapp lägga tid på att fylla dunkar, så vi hann titta på och ta lite kort när de tävlande skrittade fram före start.
Emma Persson på Skattegårdens Argentina
Frida Ekström på Zinner
Ella Lindblom på Gwarant och Maria Hagman-Eriksson på Jaleo Of Tas
Strax innan starten satt Maria Hagman plötsligt av. Båda Linda och jag tyckte att vi hörde nåt visslande ljud, och så ställde sig hästen och kissade. Coolt! Man har ju läst om folk som lär hästarna kissa på kommando, men det är första gången jag har sett det. Kanske nåt att träna på, men å andra sidan brukar Pjompen kissa när andan faller på i alla fall, gärna framför folks garageuppfarter och så.
Starten gick i strålande sol och flöt på utan incidenter. Det är skillnad på 8 mil och CR :)
Den norska kontingenten tog det piano och kom till start när de andra hade gett sig av. De var så fina i sina norska färger, men tyvärr hann jag inte få upp kameran innan de hade hunnit rida förbi, så det blev ett bakdelskort.
Emma skulle som sagt hålla sig under 16 km, men när vi träffades efter 1,5 mil låg hon precis efter tätklungan, i ungefär 20 km/tim. Ursäkten för det var att "det var så jobbigt att trava". Hm...
Tätklungan bestod under nästan hela dagen av Frida Ekström/Zinner, Ella Lindblom/Gwarant och Nathalie Löfdahl-Hellström/Pioro Ganze. Här vid ett av hinkställena.
Ut på andra slingan hade Emma sällskap med Katarina Mungsgård på den fina Tennessee. Hero och Tennessee var ju inblandade i en spurtstrid på A9-ritten förra året, när Hero gjorde ett lappkast in på viloområdet med buller och bång.
Katarina Mungsgård, Tennessee
Katarina red på i god fart, men som tur var kunde Emma slå följe med Yvonne Ekelund, som även hon skulle noviskvala sin häst - Estrella, som kommer från Strax uppfödare Anna Ravik. Hon är förtjusande söt, och hon och Hero kom väldigt bra överens.
Yvonne Ekelund, Estrella
Eftersom Emma inte red för placering var hinkningen i grind en ganska avslappnad historia. Hero pulsade ändå in snabbt, och låg nästan onödigt lågt i puls (52 i första grind, tror jag). Han drack nästan ingenting under första och andra slingan, men åt desto bättre i pauserna. På sista slingan kom han dock i gång med drickandet, och sörplade i sig åtskilliga liter.
Ryttare på rad
På väg in i grind
Maria Hagman-Eriksson/Jaleo Of Tas, Annelie Eriksson/Samwise
Nathale Löfdahl-Hellström/Pioro Ganze.
Emma och Yvonne hade bestämt sig för att gå i mål kvart över tre, för att vara säkra på att inte missa tiden. Och 17 minuter över tre red de över mållinjen. Båda klarade slutbesiktningen utan problem, och Emma är nu bara en CR från att vara noviskvalad.
Vi missade ju tyvärr målgången, och den blev mycket rafflande. För från en sjätteplats, med en liten felridning i bagaget, kom Emma Persson smygande på Skattegårdens Argentina och utmanade ledarna i en upploppsstrid, som hon också vann. Alla de fem placerade hade samma ridhastighet - 17,3. Slutresultatet blev:
Emma Persson, Skattegårdens Argentina
Nathalie Löfdahl-Hellström, Pioro Ganze
Frida Ekström, Zinner, som också fick Best Condition
Katarina Mungsgård, Tennessee
Ella Lindblom, Gwarant
Ettan, tvåan och trean
När man är hinknisse är det ju svårt att följa de andra klasserna, men jag försökte få med lite andra hästar än de som startade i 8-milsklassen. Dagen bjöd på hästar i alla möjliga former och färger, allt från räkaraber till Shire-hästar, tinker, fjordningar och korsningar.
Maria Höglund på Mister Man, som red 5-milsklassen
Den störste av dem alla - den pampige Shire-hästen
Dagens favorit - Jack Daniels, riden av Karl-Göran Forster. Såå stilig!
En härlig och lyckad dag med soligt väder och vackra hästar. Världens trevligaste funktionärer (tack till farbrorn som hjälpte mig att fylla på vatten och bar dunken ända till bilen!) Men inför nästa år efterfrågas en lite bättre groomkarta, gärna med små vägbeskrivningar. Vi var många nissar som irrade runt i skogen med stirrig blick :)
Om nån inte vill vara med på kort är det bara att säga till.
Snöblandat regn, regn och blåst... Hade man varit ensam hade det möjligen blivit en liten stjärtrunda runt knuten. Men nu är vi tre, och det är alltid nån som har lite mer ork än de andra och lyckas få dem med sig. I dag var det Johan som hejade på oss andra, och vi lyckades packa oss i väg till Moskogen och årets första tyngre kantringspass.
Fast först höll vi på att inte komma i väg alls. Pjompen fick syn på den framkörda transporten och vägrade låta sig fångas. Han trodde nog att vi skulle åka till sjukhuset där de klämmer hårt på en när man redan har ont. Till slut fanns det ingen annan råd än att ta till mutor, och havrehinken åkte fram. Det var fantastiskt roligt att se den inre strid som drabbade Strax i samma stund som han såg havren. Han insåg att han skulle åka fast om han kom fram och åt, men ändå kunde han inte hålla sig. Men han stod och funderade en bra stund innan han gav upp.
När skurken väl var fångad gick det snabbt att packa in alla i åklådorna. Men då vägrade Babbilooren komma in. Hon förstod att vi skulle åka i väg på nåt roligt, och då ville hon så klart följa med. Så det blev en upprepning - fram med godiset! Och inte heller hon kunde motstå frestelsen.
Trots vädret blev det en härlig tur. Vi fick ihop kanske 20-30 minuter i galopp, och vi hann dessutom reka ett nytt grustag (det som syns bakom Emma och Hero på bilden). Det såg mycket lovande ut, så nästa tur blir en klättringstur.
Så här års tror man ju inte att man ska behöva komma i julstämning, men när det nu en gång är så är det väl bara att gilla läget.
LA NIZZO
par Victorio Rydmonto
Fimbulnoktürn' hat strong klimat
asterix funkas et brassas
Tutti slafas in isolat
tief in las missinassas
Lunan traskas la rutt sordin'
snoj lajt' in blanko sür la pin'
dito sür baldakino
Nizz' ist nur piggelino
Till transpiranto av hr. grundrektor Ludoviko Hagwaldo, Grönköpings Veckoblad
Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken
På våren 2010 hade vi beställt en jätterolig resa. Jordanien i en vecka, sol och bad, och ridning i Wadi Rum hos Suzie på Bait Ali. Men vad händer? Jo, vulkanutrbott! Vad är oddsen för det? Eftersom allt flyg i hela Europa stod still var det enda alternativet att ta bilen, men efter moget övervägande skrotades den planen.
Så det är ju knappt så man vågar tro att man ska få komma i väg den här gången, men flygbiljetter är i alla fall köpta, hyrbilen är betald och hotellet är bokat. VM i distans i Euston Park den 25 augusti - tjoho!!! Det kallar jag äventyr, det!
