Catcher in the rye

Babbilooren köptes lite hastigt och lustigt. Vi hade funderat på att skaffa en hund till ganska länge, men kunde aldrig komma överens om vilken ras. Johan ville ha en labrador och jag ville ha en terrier. Så när det dök upp en blandning mellan labrador och cattledog lät det perfekt. Och så var hon ju söt som en karamell. När vi sen började läsa på lite om cattledog dök det upp fraser som "väldigt vaktig" och "reserverad mot främlingar". Hm... Det var bara att hoppas att labradoren skulle ha en lite mildrande effekt.
Det där med reserverad mot främlingar stämmer i alla fall inte in på Babbilooren. Hon älskar alla jättemycket, och några stycken älskar hon ännu mer. Barn är hon extra förtjust i, och brukar hälsa dem med en variant av kanonkulan. Jag behöver kanske inte säga att det krävs väldigt tuffa barn med hundvana för att de ska ha nåt utbyte av Babbilooren. Annars blir det mest pannkaka av alltihopa.
Däremot har vi märkt att hon är väldigt mån om sin flock. Hon är själv ganska sträng mot Boffen, men om nån annan är det blir hon jättearg. Då ger hon sig till och med på vuxna hundar och brottar ner dem. Och när hennes syster hade fräckheten att fräsa åt Boffen, blev Babbilooren helt sjövild. Det var tur att hon var kopplad.
I dag var Babbilooren som vanligt med mig ute i stallet. Det var riktigt busväder, så jag bestämde mig för att ta in hästarna och lägga på tjockare täcken. Så jag tog Tickan i grimman och lät Pjompen gå före lös. I vanliga fall går Pjompen alltid rakt in, men i dag stannade han och betade så jag gick in med Tickan först.
När jag skulle öppna boxdörren tyckte Tickan att hon måste kasta sig, rakt i mitt ansikte. PANG! Vitt ljus och stjärnor. "Sitter näsan kvar? Flög framtänderna ut, eller blev jag bara bedövad?" Smällen var så hård att jag knäckte till ryggen, som har varit lite svajig på sistone. Fläsläpp och ryggskott - perfekt! När jag väl fick in hästen i boxen sjönk jag ihop på stallgolvet och storbölade, så ont gjorde det. Babbilooren blev jätteorolig och kom och tröstade, så då kändes det lite bättre.
Jag stapplade ut för att hämta in Pjompen, men jag vet inte om han kände av den dåliga stämningen, för han började fjolla och skulle låtsas vara upprörd. Men då rann sinnet på Babbilooren, och hon vallade honom resolut ända in i hans box. Där skällde hon ut honom efter noter innan hon muttrande trippade därifrån. Jag kunde bara lugnt stänga boxdörren, så var det klart.
Det är ju skönt att ha nån att hålla i när det blåser snålt, och det känns som om det kan blåsa rätt ordentligt innan Babbilooren viker ner sig. Hon pallar liksom trycket och tar fajten. Så där "he ain't heavy, he's my brother" ni vet. Babbilooren, min boj i bukten.

Förresten, om Loreen vinner Melodifestivalen ska vi kanske döpa om henne till Babbiloreen :)