Cirklar och sånt

Nu är vi i alla fall tillbaka där vi började - i Västergötland. Den andra maj är det meningen att vi ska flytta in i Erik-Jonsgården (om de får undan all bråte!) Jippi! Egen gård! Inte sitta och pendla till stallet! Bestämma rutinerna själv! Helt strålande. Johan har tillbringat de senaste två veckorna med att bedriva traktorforskning (han kan snart doktorera) och själv letar jag efter en häst till. Hoppas ju att Emma ska flytta sina två hästar till oss. Det vore suveränt! Hon är fantastiskt gullig, och det har varit ett enormt lyft att få en distanskamrat. Dels har hon mycket bättre karaktär än jag och ger sig ut oavsett väder eller tid på dygnet. Dessutom är det bra för mig att rida med yngre tjejer som inte är så himla hariga utan öser på litegrann. Det blev väldrigt tydligt under helgens tävling, Sydnärkeritten, som gick av stapeln den 2 april.
Vi packade in Strax och lilla Paxzina i trailern och åkte till Pålsboda utanför Hallsberg. Det var lite ruggigt på morgonen och snön låg kvar i skogen, men vi hade broddar så det var lugnt. Eftersom Strax efter incidenten på Billingeritten är väldigt taggad i starten, ville jag försöka komma iväg bland de första, så att han inte skulle känna att han blev ifrånsprungen. Det var en bra taktik - han frustade iväg med ganska vidlyftiga kliv, men han behöll i alla fall alla fyra benen på marken. Vi fick sällskap av Anna Lundholm, som jag träffade på distanslägret i Flen i höstas. Det roliga var att Strax kände igen hennes häst Sheila när hon lastade ur. De stod i boxarna bredvid varandra på lägret och gick i samma hage, så han visste vem hon var. Häftigt! Anna är runt 20, så hon höll också god fart och det var bara att hänga på. Allt gick som smort tills vi skulle veteriärbesiktiga efter första slingan. Så fort Paxzina kom några meter ifrån Strax, blev han helt hysterisk. Han skrek och gapade och stegrade och röjde. Den stackars veterinären såg helt förskräckt ut. Till slut fick Johan lyfta ena frambenet så att hon kunde lyssna på honom, och då gick det bra. Pausen var hela 40 minuter lång, vilket var jätteskönt. 30 minuter är lite kort om man ska hinna äta och kanske till och med kissa.
Den andra slingan gick i ett ännu högre tempo än den första. Nu fick vi sällskap av Sveriges näpnaste distansekipage, Pauline och Bran. Bran är en shettis som mäter hela 1.03. Han hängde med de stora hästarna utan problem. Det enda problemet verkar ha varit att de andra hästarna inte riktigt visste vad han var för en. Strax blev alldeles förskräckt när han galopperade bakom oss. Han kanske trodde att han blev jagad av en hund :)
Vi kom in mot mål i samlad trupp och red nästan samtidigt över mållinjen. Härligt!

Det fina målfotot är taget av Emmas mamma Inga.