Hästbokens förlovade drömland

Av en slump hamnade jag på ett forum på tidningen Horse and Hound. Nån frågade om det fanns andra som hade gillar hästböcker lika mycket som hon när de var små, och vilka deras favoriter hade varit. Oj, vad alla mindes! Och alla med lika stor glädje. Visst var det nåt särskilt med de där böckerna om flickor och ponnier? Jag blev alldeles nostalgisk och började fundera på vilka böcker jag själv tyckte allra bäst om som liten.

Den första hästboken jag minns att jag läste så där tusen gånger i sträck var "Windy - ledarhingsten" av Elyne Mitchell. Den utspelade sig i Australiens vildmark, men eftersom den version jag läste var på svenska, reflekterade jag inte över att boken kunde ha skrivits av nåt annat än en svensk. Men originalversionen hette "The Silver Brumby" och utkom redan 1958. Och Elyne Mitchell var naturligtvis från Australien.

 

Det visade sig att jag inte var ensam om att älska den här boken. Nästan alla på det engelska forumet listade den. Till min förvåning visade det sig även att den har blivit film, med ingen mindre än Russel Crowe i huvudrollen! En mycket ung sådan, för filmen kom 1993.



Senare läste jag om Britta och Silver av Lisbeth Pahnke och Maria och Prinsen av Marie Louise Rudolfsson, men de har inte lämnat särskilt djupa spår.
Det har däremot böckerna om Ponnyklubben från Wahlströms gjort. Wahlströms Ponnyklubb startade redan 1962. Om man var medlem fick man medlemstidningen Ponnyexpressen fem gånger om året, ett oerhört snofsigt märke att sätta på hjälmen och en årsbok där Ponnyklubben var ute på äventyr. Oftast var Fia och hästen Pytteliten huvudpersoner.

Som medlem var man dessutom försäkrad när man höll på med hästar, och Wahlströms var tidiga med att propagera för att man skulle använda hjälm. Och när man hade sitt snajdiga märke hade man ju gärna på sig hjälmen mest hela tiden!

Jag minns även en bok som blev lite som en bibel när det gällde ridning och hästskötsel, nämligen "Lär dig rida" av Ella Winblad von Walter.

Legendaren Winblad von Walter var samtida med Linde Klinckowströn-von Rosen, hon som bl.a. red Stockholm-Paris, och lärde upp många ryttare på Ryttarstadion i Stockholm.

I tio- elvaårsåldern började jag läsa Nan Inger Östmans böcker om Piglet Ek, och särskilt den här, "Var god rid" var en favorit. Det var ofattbart spännande att läsa om hur Piglet åkte på tävling en hel helg på egen hand, om tävlingskavajer och söndertrampade tår. Tänk att få en egen ponny att åka på tävling med...

Under de tidiga tonåren var det Svarta hingsten för hela slanten. Det roliga är ju att de verkar ha varit uppskattade av både flickor och pojkar, eftersom huvudpersonen är en pojke. Annars får man ju säga att könsdiskrimineringen inom genren är total :)
När jag läste böckerna såg utgåvan ut som ovan, men som så ofta är fallet var originalomslagen ett strå vassare.

 

 

Gunilla Woldes fina böcker om Twiggy hör också till favoriterna, inte minst för de underbara illustrationernas skull. 

 

Som förvuxen ponnytjej går man väl alltid och drömmer om att hitta en ny sån där oemotståndlig hästbok, och ibland dyker det upp lite mer vuxna versioner.

 



"Horse Heaven" av Jane Smiley är en sån. Den handlar om en handfull galopphästars olika öden, tränare, ägare, veterinärer och jockeyer. Och så är det lite kärlek, så klart!

Boken om Seabisquit är i och för sig dokumentär, men inte sämre för det. Laura Hillenbrands bok är mycket roligare och mer spännande än filmen, som i mitt tycke var lite väl amerikanskt smörig.

Och sist men inte minst har vi hästböckernas Jackie Collins, nämligen Jilly Cooper. Boken "Riders" kom 1985 och sen följde en lång rad tegelstenar som utspelade sig i hästkretsar. Jag träffade inte på böckerna förrän 2002 när jag lånade dem av min hyresvärd för att fördriva tiden under en elak förkylning. Fantastiskt tramsiga och roliga böcker! Bör nog helst läsas på originalspråk, för det vimlar av oöversättliga ordlekar. Omslaget säger väl för övrigt allt...

Som en riktig kontrast vill jag avsluta med ett litet stycke som jag tror gjorde stort intryck på många hästtjejer på min tid - Pyttelitens bön från Wahlströms ponnyklubb. Är jag bara en gammal stofil, eller har den här andan försvunnit lite bland dagens yngre ryttare? Förhoppningsvis är det bara jag som är gammal och fast i villfarelsen att "det var bättre förr".

Pyttelitens Bön
Tag mig ej från min moders sida
när som nyfött föl jag går.
Vänta med att på mig rida
till mitt fjärde levnadsår.

På min rygg skall jag dig bära
i galopp - på solskensritt.
Men tillbaks till stallet, kära,
låt mig då få gå i skritt.

Ge mig foder, rykt och vatten.
Ha tålamod om jag är stygg.
Och i kalla vinternatten
lägg ett täcke på min rygg.

Rengör sadel, träns och rem.
För ej oljud i mitt stall
- tänk på att det är mitt hem.
Stäng min dörr mot vinden kall.

Jag vill leva för dig bara,
om min bön du nu förstår.
Då skall jag för alltid vara
din bästa vän i många år.

Och när min levnads slut är nära
tag mitt liv med varlig hand.
Led mig sista biten, kära,
till ponnyns evigt gröna land.