Hektisk helg (förra, alltså)

Vi letar efter en häst till -  en häst som Johan kan rida på och som gärna är lite äldre och refarnare och kan hålla reda på de andra jönsarna i hagen. Det har visat sig inte vara så lätt att hitta nån passar in på den här beskrivningen. Visst, vill man ha en gammal travare för femtusen, så finns det hur många som helst. Men en erfaren häst i rätt storlek och med rätt stuk har varit svårt att hitta. Vi har hittat en - nere i Västervik...
Efter mycket funderande beslöt vi oss i alla fall för att åka ner och ta en titt, se det som en trevlig utflykt. Och det blev det! Min gulliga moster Kerstin bor i Överum, som ligger på vägen till Loftahammar där hästen står. Så vi bjöd prompt in oss på lunch hos henne. Det visade sig dock att hon visste var gården vi skulle till låg och att en gammal kollega till henne bodde där. Det visade sig vara Ulrika, hästägarens, svärmor! Världen är liten... Så moster Kerstin hakade på och agerade vägvisare ut till Väländebo gård, som visade sig vara så vacker att man bara stod och hickade stillsamt den första minuten. Moster Kerstin levererades för pratstund i huvudbyggnaden, och vi tog oss en tur på  den vackre Sir Edward.

Edward är angloarab, arabpappa och fullblodsmamma, och 16 år gammal. Han har inte gått på ett tag, men under den runda magen anar man konturerna av en mycket vacker häst. Han har gjort lite av varje - hoppning, dressyr, distans och terrängritt - och är en väldigt trevlig prick.
Tyvärr så var han lite öm i sossingarna. Han hade fått nya skor dagen innan, efter att ha gått oskodd i ett halvår, men förhoppningsvis kan han veterinärbesiktigas under veckan. Vi får se, det brukar ju ofta vara nåt vajsing på hästar. Men vi håller tummarna!
På söndagen åkte jag med till A9-ritten i Kristinehamn för att hinka åt Emma. Upp i svinottan och i väg, men som tur är så tar det inte så lång tid att köra dit. Vi var framme i god tid och kunde fixa med allt som behövde fixas. Plötsligt får vi höra att Mia Lindgrens häst Obelix har slitit sig. Jag hade redan kopplat loss min bil från släpet, så jag erbjöd mig att köra ut Mia i skogen och leta. Vi åkte runt en stund och letade efter hovspår i gruset, men hittade ingenting. Jag skulle ju hjälpa Emma, så jag fick avbryta, men sökandet fortsatte. Till slut kontaktade polisen arrangörerna. De hade fått ett samtal från några pensionärer i ett intilliggande sommarstugeområde om att en häst åt upp deras tulpaner, och att hästen nu stod tjudrad i ett träd och kunde avhämtas mot beskrivning. Så Mia fick rida fem mil i stället för åtta!
Emma kom i alla fall till start i åttamilaren.

Farten i täten var ganska hög och Hero låg på och ville gå med de andra, så Emma blev lite orolig för sin noviskvalning (d.v.s. att inte rida snabbare än 16km/tim.) Tempot gick dock ner lite grann, men i gengäld blev det varmt och tryckande. In mot mål blev Emma omriden, och då växte tävlingshornen ut och det blev en hejdundrande spurtstrid. Hundra meter före mål bröt Hero igenom kravallstaketen som skiljde målsträckan från viloområdet och brakade in bland hinkar och åskådare. Det var bara att rida tillbaka och ta om den sista biten i värdigt kort galopp. Tyvärr blev kombinationen av trötthet, spurt och kalabalik för mycket för Hero, så vi lyckades inte få ner hans puls i tid. En uteslutning är ju alltid lite trist, särskilt så där  på slutet, men ekipaget gjorde ett jättebra lopp, Hero pulsade in snabbare än nånsin och åt och drack och kissade så det stod härliga till. Hej Hero!