Billingeritten 2011 eller Vart tog den söta lilla dojjan vägen?

Jag är Svampbob Fyrkant! Det råder inget tvivel, bevisen är otvetydiga. Se själva.

Det här är Svampbob...

Lägg märke till den stirrande blicken, den fånigt halvöppna munnen.
Det här är jag...

Lägg märke till... Ja, ni fattar. Straxen blev i alla fall fin på den duktige fotografen Mattias Malmgrens bilder under tävlingen, och det är det viktigaste.
Det blev på många sätt en bra tävling, men tyvärr något kortare än beräknat. Strax var lugn och fin på tävlingsplatsen, hade 48 i puls i förbesiktningen, vilket är det lägsta hittills, och skötte sig i starten. Han var väldigt nöjd när han fick gå med tätklungan den första halvmilen. Sen lyckades jag, helt enligt planen, finta bort honom bland kullarna bort mot Åbodvägen, och vi tog i stället följe med Maria och Mister Man, som höll samma tempo som vi. Men inne i skogen efter andra groomstoppet, precis efter 2-milsmarkeringen, hörde jag plötsligt att det lät konstigt om höger fram. En snabb och koll, och javisst - skon satt ordentligt på sniskan med bara två söm kvar. Ahhh!!! Jävla skit, om man säger så. Den snälle hovslagaren ryckte ut akut och mötte upp på vägen mot Övertorp. Precis när han stod och slog på skon åkte 200 motorcyklar, framförallt HD, förbi. Jag överdriver inte ens, det var 200 stycken. Pjompen såg lite förvånad ut och tyckte nog att man egentligen borde protestera, men skärpte sig snabbt och skon kom på plats. Ett litet hopp tändes - jag skulle kanske kunna fortsätta! Men efter några steg i trav var det bara att inse att han inte var helt hundra. Inte halt, men han rörde sig ojämnt. Och hellre än att riskera att förvärra en liten skada, valde jag att utgå på egen begäran. Johan kom med transporten, vi packade in hästen och åkte tillbaka till tävlingsplatsen och besiktigade. På den mjuka sanden syntes ingenting, men det kändes ändå rätt att ha brutit. Vi tar nya tag nästa gång.

Precis före start. Maria och Mister Man i bakgrunden.

Starten går. Strax viker inte från Heros sida.

Samtidigt som vi vimsade runt barfota i skogen, hade Emma och Hero gått upp i topp framme i täten. Johan hade varit med när alla kom in efter första slingan och kunde berätta att Emma hade gått ut först på den andra. Hur spännande som helst! Så vi åkte hem med Strax (skönt att bo nära!) och skyndade tillbaka för att se hur det skulle gå. Vi kom fram precis när Emma skulle ge sig ut på sista slingan.

På väg ut på sista slingan, tre minuter före nästa ekipage.

Efter Emma var det Stefan Hammars tur att ge sig ut på Biten. Och efter Stefan kom Annelie Schulz... Till saken hör att jag och Johan slaviskt följde hennes äventyr på VM i Malaysia för tre år sen, när hon var där på sin fina Nowator. Och nu visade hon att hon är en elitryttare. Hon la in högsta växeln från start, och sen ökade hon. Vi åkte ut till groomplatsen på sista slingan, och då hade Annelie gått förbi både Stefan och Emma och försvann i sporrsträck bort mot horisonten. Vi kastade oss i bilen och skyndade tillbaka till tävlingsplatsen för att se målgången. Annelie och Tizca vann, och några minuter senare red Emma och Stefan värdigt i mål.

De som står bredvid har ju en tendens att tävla lite mer än de som faktiskt tävlar...

Men! Det bästa av allt! Hero vann priset för Best Condition. Fantastiskt roligt. Fast jag är inte särskilt förvånad. De två sista tävlingarna har Hero visat vad han går för, det har bara varit skitsaker som har satt käppar i hjulet. Hurra för Emma och Hero! Vilka hjältar.

Just klarat slutbesiktningen, assisterad av supergroomen Foffe.

Dagens sötaste var i alla fall Werner und Werner, alias Eddie och Freddie,

Anne Hammars bedåriska corgies. Kungligt ska det va!