88 km

Så äntligen, två år senare än tänkt, blev det en 8-milare för mig och Pjompen. Kloxkan sex på morgonen den 5 maj styrde vi kosan mot Hökensåsritten, som i år utgick från Brandstorp. Vi kom fram precis lagom för att hinna anmäla oss, gå på toa och besiktiga innan bangenomgången. Pjompen hade 40 i puls i förbesiktningen, vilket är ganska mycket lägre än han har haft tidigare. Johan tyckte nästan att han verkade FÖR cool.
Före tävlingen hade jag och Elinor Beckman på Bandolero Grande bestämt oss för att ta det lugnt och starta efter det stora fältet, och det fungerade väldigt bra. Fast Bandolero taggade i gång ganska ordentligt!

Starten går. Bild tagen av Mattias Malmgren

Både jag och Elinor tyckte att vi höll ganska lagom fart - lite fort, kanske, men lugnt och kontrollerat. Vid första hinkningen efter 1,2 mil var Johan dock alldeles ifrån sig för att vi red för fort, så vi försökte slå av på tempot. Det var inte helt lätt, eftersom både Pjompen och Bandolero gick i gång när de blev omridna. Tempot gick dock ner litegrann fram till nästa hinkning.

Bild tagen av Mattias Malmgren

Bild tagen av Mattias Malmgren

Vi knatade vidare och var på väg in i första grind exakt efter planen, klockan 11.30. Där genomgick Pjompen en existentiell kris, och började fara runt och gapa och röja. Vi trodde att han blev upprörd för att Bandolero försvann och gick och ställde oss bredvid honom, men det hjälpte inte ett smack. Pulsen gick från 77 när vi kom in till 90, och Pjompen for runt och röjde. Till slut kunde vi i alla fall gå in och besiktiga, men då hade det gått 15 minuter!

Matte försöker lugna

Besiktningen gick i alla fall bra och både jag och hästen fick äta och dricka. Dessutom hade både min mamma och pappa och finaste Anne och Louise dykt upp för att titta. Så himla kul! Och de fina bilderna, som inte är tagna av Mattias, har Anne tagit.

Nåväl, eftersom det tog sån tid att pulsa in fick vi ge oss ut på andra slinga ensamma. Pjompen tyckte det  var lite konstigt och hade inte samma fjutt som på första slingan. Och efter knappt en mil, vad händer då? Klantskallen är framme och rider fel! Huga! Det var bara att vända tillbaka och försöka hitta rätt väg igen, men det tog lång tid och tärde på moralen. Dessutom hade jag ingen täckning på mobilen och kunde därför inte tala om för groomarna att jag hade ridit fel. Tur att det inte var så långt kvar till hinkplatsen. Men när jag närmade mig där jag trodde att hinkplatsen låg tyckte jag mig se en grön bil svischa i väg. "Åker de?" tänkte jag. Och mycket riktigt. När jag kom fram till skylten med H var det tomt. Då var lipsillen inte långt borta, kan jag säga. Men sen ilsknade jag till, och det var nog tur. För vi knatade vidare bäst vi kunde, även om båda tappat sugen. Och inne i skogen hittade vi en stor vattenpöl där Pjompen drack länge och väl. Till slut stod då äntligen den efterlängtade gröna bilen framför oss på vägen. Vilken lättnad! Jag kunde väl inte låta bli att muttra några vresigheter, men jag hoppas att jag inte var för hemsk. Pjompen fick i alla fall vatten och jag fick kexchoklad, vilket piggade upp.

Inte bara glada miner...

Resten av slingan minns jag inte så mycket av, bara att jag hela tiden letade efter eventuella skyltar för att inte rida fel igen. För att undvika en återupprepning av den långa pulstiden gick jag den sista backen upp till tävlingsområdet, men nu var Pjompen inte alls lika intresserad av att röja utan skötte sig exemplariskt.

Besiktningen gick bra och han pulsade in ovanligt snabbt. Mat och dricka, och så ut på sista slingan. Eftersom felridningen hade tagit sån tid började det bli lite tajt med maxtiden. Vi gav oss av 16.10, och skulle tillryggalägga de sista 1,8 milen innan klockan sex. Valda delar av groomteamet var lite nervösa...

I startfållan innan sista slingan

Samtidigt som vi gav oss ut på sista slingan, förrättades prisutdelning för de segrande i klassen. Den skedde bredvid starten, och Pjompen stegade glatt i väg mot alla kompisarna som stod så snyggt uppradade.

Jag var nog inte helt säker på hur han skulle ta en slinga till helt ensam, men han bet ihop och pinnade på, under glada tillrop från mig. Vid groomstoppet efter nio kilometer mötte Babbilooren glatt upp med en svamp, och Johan kunde lättat konstatera att jag nog skulle hinna i mål innan klockan sex i alla fall. Och med hejaklackens jubel i öronen knatade jag och Pjompen vidare. Efter en stund blev det tydligt att Pjompen kände att vi gick åt rätt håll, tillbaka mot tävlingsplatsen, och fick nya krafter. Med knappa fem minuter tillgodo på maxtiden galopperade vi över mållinjen, med hela Vättern för våra fötter.

En välförtjänt målkram

Slutbesiktningen gick väldigt bra, enda anmärkningen var lite på tarmljuden på vänster sida. Och när vi fick godkänt kom det allt en liten tår.

Jag är väldigt stolt över min Pjompis. Inte nog med att han fick gå närmare nio mil i stället för åtta på grund av en klantig pilot. Sex mil fick han dessutom kämpa på helt ensam. Han är ju inte alltid den lättaste att tas med och har en massa åsikter om både det ena och det andra, men den här gången var det inget snack. Han gnetade vidare, fastän han var trött av allt det ovana klättrandet.

Till nästa gång ska jag i alla fall tänka ut på förhand vilka låtar som kan vara bra att klämma i med när man behöver lite peppning. Alla förslag mottages tacksamt :)

Tusen tack till alla som hjälpte mig under dagen, vad skulle jag ha gjort utan er.

Det var en tuff men rasande vacker bana, och själva tävlingsplatsen var kanonfin. Utsikten ut över Vättern när man red ut på slingorna tog riktigt andan ur en. Allting funderade som det skulle, i synnerhet organisationen av veterinärgrinden ;)