Sen då?

Ja, vad hände sen? Det där första halvåret promenerade vi miltals, på grund av den där gaffelbandsskadan. På hösten blev det dags att rida in honom, och det gick väldigt bra till en början. Sen fick han för sig att sadeln inte var snäll, så det blev en del bax med det. Jag drog i backen ordentligt en gång och tappade minnet i två timmar, men på det hela taget gick det ganska bra.
Året efter var det åter dags att släppa på bete, och det var till stor del samma hästar som året innan. Den här gången var Straxen äldst, och jag tycker att han tog hand om småttingarna med den äran.
Själv passade jag på att fylla 40!