Det går framåt med Lillebror. Det enda kruxet som är kvar (än så länge) är bilar, men det är ju bara att gneta på så löser det sig. Han har till och med varit på ridläger och åkt jättelångt i åklådan alldeles ensam, och det klarade han galant. Börjar nästan bli lite misstänksam över hur lätt det går, börjar oroa mig över att det kommer en jätteprotest helt plötsligt. Men, men... Man ska ju inte skåda given häst i munnen, så det är väl bara att vara tacksam så länge varar.
Pjompen har haft en lugn och skön sommar utan en massa onödigt springande. Efter den fina säsongsdebuten lyckades han få nåt eländigt virus, så vi missade lag-SM. Och när han precis var igångsatt vurpade han och vrickade ena bakbenet, och så var den säsongen slut. Han verkar mycket nöjd och går mest och jäser i hagen hela dagarna och ropar efter äpplen. Hans underdåniga tjänarinna hör och lyder.

Finnerödjaritten 2014

Finnerödja är en härlig ritt, både själva arrangemanget och omgivningen, så dit åker vi gärna. Eftersom Johan tyvärr inte har nån egen häst längre fick han låna Pjompen i år. Trots att han verkligen var ute i sista sekunden fick han efteranmäla sig, vilket vi tackar för :) Jag fick äran att grooma i strålande sol, och allt gick över förväntan. Förutom en nära-döden-upplevelse med en pinne verkar allt ha gått bra ute i skogen, och Pjompen flörtade bara lite med Alwan utan att börja gå upp i falsett. Lite trötta men glada gubbar kom helskinnade i mål :)

Vi groomade vid transporten, vilket vi människor tyckte var jätteskönt. Pjompen var däremot ganska missnöjd och påpekade med emfas att han minsann ville hänga med alla de andra. Eller som han själv uttryckte det: "Pjompen in da house!"

Summering 2013

2013 känns så här i efterhand lite som en transportsträcka mot nåt annat. Det var ett ganska konstigt år med många sorgliga händelser. Lite avslaget, på nåt vis. Missförstå mig rätt, det var inte bara dåligt. Bara aldrig så där...kanonbra. Ur ridsynpunkt var senvintern och våren inte mycket att hänga i julgranen. Svinkallt och ingen snö överhuvudtaget, så det blev inte mycket till träning. Tävlingsåret började med CL 40 på Finnerödjaritten i sakta mak i sällskap med min käre man Johan, som fick låna Hero Pero av Emma.  Hon red själv PP på Lina tillsammans med Ulrika på Wilda Musen. Härnäst var det dags för A9 och 80 km. Fantastiskt välarrangerad och trevlig tävling som skulle visa sig mycket lärorik.

Lag-SM avgjordes i samma klass, men jag red bara individuellt. Pjompen verkade inte särskilt intresserad av själva tävlingen, men desto mer intresserad av alla spännande hästar som han kunde mingla med. Före start gick han mest och tvinnade mustascherna och försökte tränga sig fram till folk han inte kände. När väl starten gick fick han spelet och skulle absolut försöka gå om Kislon Amasai. Jag försökte förklara att det inte var nån idé, men han ville inte lyssna på det örat. Som tur var lossnade ena tygelns saxhake, så jag var tvungen att stanna och hoppa av. Men även om de andra försvann långt i fjärran, tog det ovanligt lång tid att få ner tempot. Vi pulsade in snabbt och fick en liten anmärkning på tarmljud, men han åt bra i pausen och allt verkade bra. Men efter ungefär halva andra slingan märkte jag att allt inte var som det ska, och när jag stannade för att han skulle få beta lite och han inte ville äta förstod jag att nåt verkligen var på tok. Pjompen inte äta! Då är det illa. Så jag hoppade av för att leda honom till nästa groomstopp. Det visade sig vara lättare sagt än gjort, för min ena höft hade slutat fungera. Jag lyckades i alla fall stappla mig fram till mina groomar, som genast började truga Pjompen med diverse godsaker. En klövervall bredvid vägen visade sig göra susen, och till slut kom ätandet i gång. När jag sent omsider skrittade i väg tog det fem minuter och sen hörde jag hur det kurrade till i magen (på Pjompen, alltså) och så kom det äntligen en liten klutt. Sen gick allt mycket bättre, och vi tog oss runt på hyggliga 13 km/tim.

Det blev ändå en del funderingar efter den där tävlingen. Är han egentligen nån distanshäst, Pjompen? Blir han deppig när de små araberna försvinner i fjärran - han som inte ens kan låta ungjästarna gå först när vi är ute här hemma? Jag bestämde mig för att köra "make or break" och rida en snabbare femmil, så att han kunde få gå på lite mer utan att behöva krokna. I början av juli var det dags för Laxå-ritten, och dagen till ära var Anne och Lojsan med som groomar.

Det här kallar jag kärlek!

Jag hade väl räknat med att lägga upp ett tempo på så där 16 km, men flickorna i täten hade andra planer. Full kareta! Mina stackars groomar hann nästan inte fram till första stoppet, utan kom rusande med flaskor och hinkar fladdrande i vinden. Varmt var det också, och det var med ett nödrop vi fick ner pulsen efter första slingan. Tror vi hade 20 sekunder till godo när vi gick in i vetgate, men det gick! Ut på andra slingan gick det lite trögt i början, men jag förstår nu i efterhand att Pjompen väntade in hästen som kom efter oss. Han gillar inte att gå själv, vilket ju inte är så bra för en distanshäst. När vi fick sällskap gick det bättre, även om jag börjar tro att han psykar de andra hästarna lite. Han går upp och drar, sen föser han fram den andra hästen för att i nästa sekund dra ifrån den.

 Så också denna gång. När Pjompen insåg att vi närmade oss "hemma", la han i en högre växel och drog i väg på egen hand. Men några hundra meter före mållinjen blev vi omridna av en annan tävlande. Det kändes så himla snopet, så jag bestämde mig för att faktiskt satsa på en spurt. Pjompen trodde att jag var fullständigt från vettet när jag manade på honom. "Vad är det med kärringen nu - hon som alltid sitter och tjyvhåller!" Men han var inte sen att svara och gjorde en perfekt 90-graders sväng i galopp in på upploppet och gick förbi. Sen skulle han naturligtvis köra sin sedvanliga "jag är livrädd för mållinjen-tvärnit", trots att vi hade hälsat på de snälla målfunktionärerna innan vi gav oss ut, och han trängde sin motståndare på ett ganska oschysst sätt. Tror nog vi hade vunnit spurten ändå. Jag visste att det skulle bli struligt med pulsen, men jag var beredd att inte bli godkänd bara Pjompen fick känna att han vann. Vi klarade inpulsningstiden med ett nödrop, men vi klarade den. En härlig dag!

Årets sista tävling för vår del blev Billingeritten. Och det visade sig att den där spurten hade satt sina spår. För Pjompen, som brukar vara väldigt snäll mot andra hästar och inte bry sig om nån kommer brakande rakt in i rumpan på honom, for runt och sparkade och röjde innan start. Lite väl laddad, må man säga.

Taktiken var att inte gå med i täten utan ligga i klungan bakom och taktiken fungerade perfekt, ända tills andraklungan kom i kapp täten. Så efter ett tag kände jag mig som en orangutang med armar som nästan släpade i marken, och trots mina försök att begränsa farten så gnetade sig hästuslingen förbi alla tills han äntligen låg först! Och det kostade naturligtvis pulsminuter :)

16 minuter tog det att pulsa in, så de allra flesta hann ge sig av innan vi skulle ut igen. Ute på andra slinga blev jag ikappriden av Eva Mårgård, vilket var väldigt trevligt, och vi tog sällskap resten av tävlingen.

Vi kunde hålla ett jättebra tempo, och trots en liten felridning tog vi oss runt på 14,6 km/tim, vilket är vårt bästa resultat hittills. Åtta i klassen och trea i DM:et. Otroligt!

Stop all the clocks...

Musical's Salad Days, alias Bough, Boffen, Boffarna, Gloffen, Tjocka Kompisen... I dag fick han somna in på sitt köksgolv med smaken av parmaskinka på tungan. Det var hans favoritveterinär Kina som hjälpte honom över till den andra sidan, där som alla snälla labradorer hamnar: ett land av korv och skinka, pizza och köttbullar.

Han var kanske inte den vassaste kniven i lådan, men han var definitivt den snällaste. En stor och matglad drufs, som innan han blev kemisk kastrat kunde jucka upp vem som helst. I sin krafts dagar kunde han följa en skidåkare i flera mil, och han hängde lätt med hästarna. Men nu var han slut i kardan och det var dags att ta adjö. Älskad och saknad...

Rosa muppar!

Så blev det då dags för SM, och på morgonen den 10 maj styrde fyra förväntansfulla flickor/tant mot Glimåkra och Göingeritten. Debut för Emma och Hero på 16 mil och ett ovanligt stort groom-team. Den här gången följde nämligen våran hovslagare Martin och delar av hans familj med. Resan gick bra och vi var framme i god tid för att komma i ordning i vilområdet och förbesiktiga.

Besiktningen gick utan problem, och det märktes att Hero vad supertaggad. Vi fick upp tältet, packade upp alla grejer och fyllde på allt vatten.

Klockan sju var det dags för bangenomgång och buffé, och det märktes att dagen började ta ut sin rätt. Det var tunga ögonlock och knorrande magar! Efter maten åkte vi en extra sväng för att kolla till Hero, och sen vände vi kosan mot Glimåkra folkhögskola, där vi skulle bo. För att slippa spilla tid på tankning under själva tävlingen beslöt jag mig för att stanna till vid bensinstationen och fylla full tank. Sagt och gjort. Efter lite vimsande lyckades vi hitta huset där vi skulle bo, och Emma tog allas dörrnycklar, gick in och la dem på hallbordet, gick ut igen och PANG! Dörren slog igen och var låst. Hade det varit ett vanligt hotell hade man ju bara sprungit ner till receptionen och hämtat en extranyckel, men nu var vi i Glimåkra klockan tio en fredagskväll, och personalen på folkhögskolan hade gått för länge sen... Emma, Frida och Veronica åkte bort till folkhögskolan, medan jag och Ulrika smög runt och ryckte i alla dörrar och fönster. Jag försökte till och med köra det gamla kreditkortstricket och pilla upp låset, men det gick inte. Men så tänkte vi till lite. I vanliga fall bor skolans elever i huset vi hade hyrt, och man brukar ju lägga ut en extranyckel. Så vi gick ett varv till, och rätt vad det var uppgav Ulrika ett glädjetjut. En extranyckel! Kvällen var räddad och alla kunde fixa inför morgondagen, duscha och hoppa i säng. Nu kunde väl inget mer gå fel?
Ni vet den där klassiska scenen i alla filmer när nån vaknar ur en mardröm? De sätter sig käpprakt upp i sängen och drar efter andan. Precis när jag höll på att somna satte jag mig käpprak i sängen. Jag hade tankat bensin i dieselbilen! Jag vet inte så mycket om bilar, men just den kombinationen vet jag är sällsynt misslyckad. Jag försökte tassa upp utan att väcka Emma, och började leta efter en slang att slanga ut bensindieseln med. I en skrubb i källaren fanns en duschslang som jag skruvade loss, och så skred jag till verket. Lagom till att jag hade pulat ner slangen i tanken och skulle börja suga, körde en bil förbi på gatan. Det enda som fattades nu var ju att nån ringde polisen, så jag hukade mig snabbt och väntade tills de kört förbi. Nu kom Emma, som naturligtvis vaknat när jag for upp, och hjälpte till. Naturligtvis gick det inte att slanga upp nån bensin, för på moderna bilar får man inte ner slangen i tanken. Jag ringde Johan, som tyckte att jag skulle skruva loss slangen mellan tanken och motorn, men då kände jag att min gräns var nådd. Vi bestämde oss för att ta Veronikas bil nästa dag. Men då plingar det till i Emmas telefon. Hon hade messat sin pojkvän Linus och berättat att allting inte gick helt enligt planerna, och nu messade han tillbaka att han var på väg ner (från Karlsborg!) och att han hade verktyg med sig och kunde tömma tanken. Halleluja! Vi gick och la oss och slumrade några timmar, och när vi steg upp klockan tre möttes vi av en dieselstinkande Linus, som var i full gång med att tömma bilen. Alla grejer packades över till Veronikas bil, vi åkte till stallet och släppte av Emma, åkte till tävlingsplatsen och fixade det sista, och var på plats när starten gick. Puh!

På den första slinga blev det inte mycket groomande. Tempot var högt, och Emma brakade mest förbi i hög fart och ropade instruktioner som vi inte hörde. Vi försökte hänga med så gott vi kunde, men det var på håret att vi hann in till första grind. För när vi kom gående upp mot viloområdet, såg vi plötsligt SM-deltagarna på väg in mot ankomst, så vi fick springa allt vad vi orkade för att hinna möta upp. Allt gick bra, och efteråt visade det sig att Emma inte ens hade uppfattat att vi nästan inte hunnit fram. Besiktningen gick bra, och nu dök dessutom Linus upp med en fulltankad och räddad pickup! Snart var det dags för nästa slinga, och nu blev det mer groomande. Och vad roligt vi hade! Groomningen flöt på hur bra som helst, Ulrika läste kartan som en gud och vi körde inte fel en enda gång. Slingorna avverkades i ett huj, och efter tre slingor låg Emma i täten. Den här gången ville veterinären titta på Hero igen innan Emma gav sig ut på fjärde slingan, och vid re-inspektionen var han jättefin. Ute på fjärde slingan gick Hero hur bra som helst, men vid besiktningen ville veterinären att vi skulle springa upp en extra gång och bad oss vänta inne i veterinärgrinden. När vi gick runt och väntade stelnade han till, och när vi sprang igen rullade han betänkligt. Så där tog det tyvärr stopp. Jättetråkigt för Emma, men ingen av oss andra var särskilt deppiga. Vi hade haft en så himla rolig dag, och Hero var dessutom pigg som en mört igen efter nån timme. Så jag säger som vem det nu var som sa det: "Hellre lyss till den sträng som brast, än att aldrig spänna en båge."
Och så har vi det där med mupparna. Vi kom på att det var bra med nån lysande färg, så att Emma skulle se oss ute i skogen. Gula varlselvästar hade ju inte funkat, för då hade vi sett ut som funktionärer. Men rosa? Perfekt! Och nog syntes de alltid. Fast vi såg lite roliga ut på håll, som små rosa muppar som myllrade omkring.

Göingeritten är en väldigt fin ritt, och arrangemanget är kanonbra. Så tack till arrangörerna för en härlig tävling! Det var bra stämning och alla kom med glada tillrop. Ja, kanske inte alla, men nästan ;) Helgens största hjälte är förutom Hero och Emma den förträfflige Linus Neman, som styrde upp efter vissa senila kärringar. Och det är tur att vi rider distans, för vi hade dunkar till alla 70 litrarna och kunde plocka med dem hem. Det har dessutom visat sig gå bra att köra gräsklipparen på min häxbrygd, så inget ont som inte har nåt...halvbra med sig!

Lillebjoj

Pjompisen har ju några syskon genom pappa Eterno, bland annat Portello som ägs av Karin Gadde Jennische och Agil, som står nere hos Yvonne Ekelund. När vi var uppe hos Anna Ravik förra året för att kika på några av hennes hästar som kommer från en av våra grannar, träffade vi på ännu en lillebror, nämligen Shaban. Han är helbror till Agil, så mamma heter Alojza. Både jag och Emma föll pladask, mycket för att han påminde så mycket om Pjompen. Så när han blev till salu, slog jag till direkt.
Och även om de på många sätt är väldigt olika, så finns det några tydliga likheter. Exempelvis har båda två ål på ryggen och svarta ränder på benen (det beror visst på att de har black-anlag, tror jag.) Jag har alltid trott att det var Pjompens ponnygener som slog igenom, men det anlaget kommer alltså från pappan. Båda två går och trutar med munnen och drar in hakan på ett väldigt karakteristiskt sätt, och båda två är episka grisar i boxen. Jag trodde att Strax var kungen av grisar, men han har fått stark konkurrens av lillebror. De är de enda hästar jag känner som lyckas linda in bajset i stora "svallvågor", och båda är mycket noga med att ingen bajshög ska lämnas ovänd.
Men där Strax är stor och bastant, är lillebror liten och nätt. Strax kan inte titta på ett grässtrå utan att svulla upp som en zeppelinare, medan lillebror kan äta hur mycket som helst utan att det märks. Strax är dramatisk, kastar sig och lever ut sina känslor, medan lillebror tar det mesta med ro.

Vi tar det lite lugnt med inridningen, eftersom den lille mannen växer så det knakar, men han finner sig utan att blinka i träns, bett och gjordar runt magen. Så tills vidare får han gå här som en vetebulle och leka med bästa kompisen, nordsvensken Krabat, en lagom tjock man i sina bästa år, som Karlsson på taket säger. Det är så härligt att se hur den store, tunge nordisen anpassar leken till den lilla räkan, och hur araben håller igen i galoppen så att den lite långsammare polaren ska hinna med :) BFF! Lillebror och Karlsson på taket :)

Äntligen!

...har jag anmält mig till årets första tävling, som inte ens är en tävling utan "bara" en clear round. Men i likhet med stora delar av Sveriges distansryttare har jag fått skjuta fram hela säsongen på grund av hopplöst väder och underlag. Men nu blir det i alla fall Finnerödjaritten den 27/4. Peppar peppar!

Här kommer en bild från förra årets Finnerödjaritt, när jag groomade åt Emma och Johan. Det får bli en bild på Bappilooren (som premiärgroomade då). De andra bilderna är alldeles för sorgliga, för Tickan är med på allihop.